Workbook - 7/12

Två fantastiskt produktiva dagar har passerat.

 
De senaste två dagarna har varit bland de mest produktiva jag varit med om här under min tid på BTH. Igår började vi nervöst ljussätta vårt bygge. Vad hade vi gett oss in på? Hur skulle vi hinna detta?

  Efter en del småpillande och trixande hittade vi en ljussättning som kändes lovande. Relativt kraftigt led-ljus direkt framför modellen, agerandes dagsljus som kommer in i butiken. Denna sattes fast med hjälp av en magic arm i bordsskivan. För upplättning av ljuset satte vi en spotlight rakt ovanifrån, samt en liten led-lampa i hörnet. Dessa ljuskällor mjukades upp av diverse kreativa lösningar, med bland annat toalett-papper och vanliga a4-papper.

All scenografi & alla karaktärer görs redo...

  Sedan tömde vi hela modellen så gott som allt och diskuterade sedan tillsammans hur alla scenografi skulle stå. Detta gick betydligt snabbare än jag varit med om tidigare, precis som hela den produktion.

  Vis av litteraturens råd om att allt behöver vara still så gott som hela tiden började vi fästa så gott som allting med dubbelhäftande tejp. Trots detta glömde vi att fästa vissa saker och borde i det närmaste ha superlimmat fast det vi blygsamt satte på plats. 

Äntligen är hela butiken färdig, som vi tänkte den!

  Produktionen var i full gång och Herr Kanin började för första gången röra på sig. Vi turades om att vara den som trycker på fjärrutlösaren (kör man på kamerans egen slutare blir det en film om jordbävning) och vara den som flyttar figurerna.

  Bägge roller har sin utmaning. Den som flyttar måste stå ut med att gå fram, göra minimala skillnader och akta allting, gå bort -repetera. Den som sitter ner och sköter fjärrutlösaren måste kämpa mot den enorma tristess och rastlöshet som följer med rollen. Självklart är det mycket subjektivt att uppleva rollerna som sådana (särskilt den senare går hand i hand med vår gemensamma rastlöshet).

Bildmanus har aldrig varit så uppskattat.

 
  I vilket fall var det både ytterst givande men samtidigt mycket slitsamt. När vi kom till skolan den andra dagen klagade vi i samspel om hur ont vi hade i ryggen. Detta påminner mig om att jag läste att många animations-byråer anställer massörer för sina anställda.

  Sabrinas kunskaper inom film och foto kom väl till pass, själv känner jag mig i det närmaste färsk inom valet av vinklar och vad som är passande och inte. Dock gjorde jag mitt bästa och det känns rent underbart att se flera veckors konceptande och designande få liv!

En vilar & trycker på knappen, den andra flyttar figurerna.

Dottern har fått en uppgift, iväg det bär!

  Att se vårt skapande vara del av något större, att varje detalj och varje vinkel får liv, känslan går knappt att beskriva.

  Vi stod inför valet att göra några små tester eller helt enkelt bara köra på. Till slut insåg vi att det var bäst att bara köra på och lära så mycket vi kunde av färden.

Men oj vad hon åkte på stryk på vägen!

  Som bekant nämnde jag att saker och ting borde suttit fast bättre. Detta gällde inte bara objekt utan även karaktärers hållbarhet eller möjlighet att stå ordentligt i alla lägen.

  Det sagt så har vi haft otroligt mycket tur inom detta projekt. Vi fick mot all förmodan pengar av skolan för att köpa lera och mosaicen som utgör golvet är bland den bästa ytan man kan hoppas på att få något att stå ordentligt på.

Praktikanten på golvet, arbetandes (mot all förmodan).

  Till en sån härligt framåt-strävande dag hör en del missöden till. När jag nu, i denna stund ska uppdatera min workbook krånglar så gott som alla tekniska medel, som jag rör vid, till det.

  Windows gömmer filer, Ubuntu-Linux kraschar och Android hänger sig totalt. Som synes gick det tills slut och efter en sån här dag vore det verkligen synd att klaga. 

Enkel ritning för vår ljussättning.