lördag 5 maj 2012

Akademiska utbildningar med dess obligatoriska kurlitteratur, tentamen och betygstämpel var allt jag kunde för lite mer än ett år sedan. Det var den enda anledning till att jag flyttade hit, dess struktur och den känsla av gråartad seriositet och till viss del trygghet som följer.

Inget av detta var väl något jag egentligen strävade efter eller såg fram emot, men det var det enda sätt att lära, det enda sätt som jag kände till.

Föreställ er min känsla när jag anländer till detta kampus långt bort, kritisk och abstinent som jag är, och finner att stora delar av den klassiska akademiska utbildningen inte är att vänta här.

En allt för lång tid grubblade jag över hur detta kunde fungera, en skola utan tentamen, där studielitteratur är i det närmaste valfritt? Inte heller kan man få mer än godkänt på uppgifterna, var har jag hamnat? På en plats där det finns betyligt fler och spännande sätt att lära, är svaret.

Jag har studerat på högskola tidigare, på Stockholms Universitet med alla tidigare nämnda komponenter inkluderade. Icke inkluderat var det tryck och hopp en riktigt bra föreläsare kan ge studenterna.


I mina ögon bygger skolans koncept på passionerade och engagerade föreläsare som skapar egna personliga forum. I nästan två år nu har jag sett mina klasskamrater bokstavligt spränga gränser och slita som djur för föreläsare som kan sin sak och gör rätt. Jag har även sett dem tvivla, ha ångest och ibland strunta blankt i uppgifter för de som misslyckats med sitt uppdrag.

Det sämsta man kan göra är att ställa sig inför min klass och tro att man kan uppnå resultat genom att snabbt presentera sig och sen bränna igång en powerpoint inom ämnet. Nej, på denna nivå är förtroende allt. Tilliten till att personens kunskaper överskrider våra, att dom menar allvar och att vi kan (med deras hjälp) bli som dom.



”Detta kan jag, lyssna på mig, hör mig och ni kan förverkliga era visioner.” Svårare än så är det inte, men om något av dessa element saknas så finns det stor risk att hela det koncept som min skola bygger på förfaller. En föreläsare kan skapa hopp inför nästa projekt och dra upp moralen, eller i motsats skapa hålögda stackars studenter som undrar vad dom har där att göra.

Sammanfattningsvis skulle jag aldrig byta dessa erfsrenheter för någon slags streben-akademi i världen. Det finns alltid ett bättre sätt.