onsdag 15 februari 2012

Tillgänglighet

Tillgänglighet är en giftig substans. Ju flera alternativ och möjligheter jag har, desto mindre känns det som jag gör. Lustigt nog drar begränsningar oss till att göra sunda val. När jag för lite mindre än ett halvår sen flyttade in i min lägenhet här i Karlshamn så hade jag varken tv eller internet.

Det var i denna stund jag gjorde något jag inte haft tid med på flera år: jag gick till biblioteket. Det var troligen över 15 år sedan jag suttit mig ner och läst seriealbum, varesig för barn eller vuxna. I denna avsaknadens stund hade jag plötsligt tid, ironiskt nog, att sakta ner lite.

Någonstans blev jag en stressad snubbe som tvångsmässigt måste inspektera sin mobiltelefon mitt i natten för att studera det där reklamsms:et om min ringtaxa.

I vår tid kan man få tag i det mesta den digitala vägen, lagligt eller inte, men vill man verkligen ha allt på en gång? Framför allt så kan man inte ha allt på en gång.

Underligt att tillgänglighet och enorma mängder möjligheter kan skapa en så ihålig känsla. Hemma har jag och brorsan tillgång till egenskaffade och bra persondatorer. Min mamma och andra sidan visade till en början inget direkt intresse för sådan teknik och det föll sig självt när hon väl gjorde det att hon fick en lite föråldrad maskin.

Här fann min bror och jag en helt ny motivation: Hur kunde vi förbättra morsans arbetsyta och utrustning? Ingen av oss hade några pengar till detta och hade vi helt enkelt slantat upp hade hela grejen varit förstörd.

Poängen med detta är att gemene man ofta kastar gamla IT-grejer som dom anser saknar värde eller har fallit ur tiden. Min före detta rumskamraten ska kasta sin stationära dator? Passar oss fint. Kasserade högtalare med avklippta sladdar? Här ska lödas!

Resultatet är på gränsen till ett hantverk och underligt nog har vi nästan hållit nollan hela vägen. Klart att vi helt enkelt kunde beställt allt som behövdes, men hur kul hade det varit när man kan gå emot tillgängligheten och njuta av färden?