söndag 4 december 2011

Prestigeångest


Det känns som om det inte spelar någon direkt roll hur länge man har hållit
med det man gör, vad som än händer har jag nästan alltid en viss mängd prestigeångest

Ibland surrar det i mitt huvud:Tänk om jag gör fel, tänk om det inte blir bra?Oro, ångest och allmän rädsla för att misslyckas, dessa hinder tror jag att måste man övervinna i livet för att uppnå sina mål.

Otroligt lätt att säga, men förhållanden påverkar individen kraftigt. Läraren eller föreläsaren, för att skolan som ett exempel, måste prisa ambitioner och inte slå ner sina elevers svagare stunder. De måste motivera sina elever till att kämpa vidare och dem att inse att de faktiskt kan uppnå sina mål och drömmar, oavsett hur nedslagna de känna sig för stunden. Sammanfattat måste man lära elever se helheten bättre, att det finns ett syfte med vad de gör, även i tidig ålder.

Skolan som jag går har en egen lösning för att eleverna att utmana sig själva utan att behöva ta stora risker. De prisar ambition genom att inte sätt något annat betyg än just godkänt eller underkänt. I detta finns styrkor och svagheter, naturligtvis. den positiva sidan kan gnällspikar som jag testa oss fram utan rädsla för vilket betyg man kan räkna med att få.

Vad värre är kan man säga att detta upplägg drar till sig en del människor som tror att allt kommer av sig självt. Bara för att betyget och examen som kan anses enkelt att ta förefaller många tro att de har sitt det torra. Inte för att upprepa mig själv men arbetsmarknaden inom media-inriktningen är allt annat än trygg.

Jag tror balans i livet, att man måste hitta sina prioriteringar. När jag började denna utbildning ville jag lära för arbeta inom ett eftersökt och högavlönat område. Efter en del tid och många bra råd insåg jag något väldigt viktigt: man måste uppskatta det man gör och känna ett visst driv. För vad ger mig egentligen pengar om jag mår rent ut sagt uselt?

Om man tar detta till mitt potentiella framtida jobbområde, flaggar mången föreläsare om det hektiska livet med ytterst lite fritid. Det kan vara okej om det bara gäller en själv men det vore stor skada att uppnå ett ekonomiskt och civilståndsmässigt mål för att totalt misslyckas som förälder.

Prestigeångest är för mig en resa, livet går ju som bekant både upp och ner, med förhoppningsvis ett mål man kan uppskatta.



söndag 30 oktober 2011

Möjligheter.







Livet har verkligen förändrats sen jag flyttade till Karlshamn.
Måhända är detta något som säger sig själv när någon flyttar
ifrån Stockholm till Karlshamn. Jag har faktiskt fått många
färggranna reaktioner på min närvaro, allt ifrån avsmak,
intresse, till och med ett antal (ytterst få) fall av beundran.
Så vad gör jag här? Det rakaste och mest korrekta svaret är
att jag utbildar mig på den tekniska högskolan som ligger i
staden. Detta vore ett extremt torrt sätt att uttrycka sig och
inte alls min smak. Jag är här inte bara för att studera utan
även för att den här staden ger mig så otroligt många fler
möjligheter än vad Sveriges huvudstad gör.

Innan jag flyttade ner så arbetade jag bland annat som
mingelfotograf på en nattklubb i Stockholm. Detta var mitt
försök till att ”gå den långa vägen”. Jobbet var stressigt, tiderna
ansträngande och arbetsmiljön rent horribel. Ofta fick man
stå ut med hot, otrevliga och oberäkneliga människor -ibland
till och med våld. Min så kallade chef träffade jag bara ett
fåtal gånger under öronbedövande musik. Efter vägrad
betalning på ostadiga grunder kände jag att det var nog,
”den långa vägen” verkade kantad av misär.



I bagaget hade jag då en serie sporadiska mediajobb
som rotade sig hela vägen tillbaka till min tid som
sjuttonåring, samt en gymnasieutbildning. Inte en käft
brydde sig om min vilja att lyckas, bara att jag
saknade erfarenhet och/eller högskoleutbildning.

Alla försök till att slå sig fram bemöttes med motstånd.
Sökandet efter en startbana, en infallsvinkel till branschen,
artade sig till att möjligen bli fotoassistent? Frågan som
uppstod då jag till slut kom i kontakt med en människa var:
”Hur många års erfarenhet som assisten har du?”.



Istället för att vidare tolerera mitt underläge bestämde
jag mig för att skaffa mig kunskaper som skulle kunna
vända på hela situationen. Till Karlshamn flyttade jag,
började en teknisk högskola och skaffade min första egna
lägenhet. Efter fyra långa år av sökande fann jag änligen
utbildningen som passar mig med en plats som faktiskt
är tacksam för alla unga människors visioner.