"Förloraren ger upp"

"He who dares wins."
Ett bra ordspråk tycker jag, men att våga göra något är en sak och att se alternativen är något helt annat.

En vän till mig sade sin egna filosofi som troligen skulle kunna rivalisera det gamla brittiska ordspråket.
"Den som ger upp förlorar."
Vackert, inte sant?
Först höll jag inte med, mycket händer efter varje försök i det här livet. Man kritiserar sig själv efter misstag, man ser andra lyckas bättre, man försöker sig på något lättare, kort sagt: listan kan göras lång.
Men om man aldrig ger upp och kämpar på blir allt bra då?
I den bästa av världar tror jag det, men jag är allt annat än euforisk
(men jag försöker i alla fall att inte vara pessimist).

Jag tycker dock att varje försök är värt något och att förkasta är bland det sämsta man kan göra i det här livet.
"Ingenting blir gjort om man inget gör"
Den kom jag på här och nu, faktiskt.
En aning sämre och inte särskilt informativ men rätt okej.

Det vill säga om man hoppar över att det är en dubbelnegation i den..

En Bildblogg?

Har en allmän bra känsla för hela den här bildbloggen. Ska pointera att jag rakt ut föraktade bloggar innan jag började med det här projektet (och gör det till viss del än). Ironiskt nog tycker jag det är lite likt mig, lite fördomsfullt gnäll på något tills jag prövar det själv å utvecklar en riktig åsikt.

Den har ju bara varit uppe sen i mars 2009, men enda är det en av de mest raka saker jag gjort på väldigt länge.

Jag letade efter något att göra inom mitt område. Brorsan gjorde hemsidor när han var rastlös, för att hålla sig igång. Kunde inte begripa vad min motsvarighet var.
Det var när jag besökte fotografen Micke Bergs hemsida som det slog mig: (i klartext) "En Sån vill jag ha!"

Inte för att den är Sveriges mest besökta blogg eller något sådant, men den håller mig igång. Den ger mig ett syfte, en anledning till att fota.

Tack ska gå till min bror Robert, utan dig hade det aldrig blivit något.
Som så mycket annat.

Stilla så stilla

Rastlöshet skjuter mig i ryggen. Sen jag gick ut gymnasiet har jag av någon ogrunderlig anledning önskat hoppa på någon slags "tåg". Företag eller utbildning, rikta mig åt något håll och jag skjuter av.

Tiden går, inget jobb fås och skolorna är ointresserade. Personligen blir jag inte den mest effektiva människan under dessa förhållanden.
Under alldeles för lång tid var jag arbetslös, något jag grämer mig för nu. Som min bror säger: "Du vill, men tiden vill inte och det är synd".

Dramatiskt, va? Det är det inte, mögel är vad det är.

Sommartider

Tror inte jag uppskattat sommaren så mycket som jag gör nu. Har nog aldrig riktigt förstått hur mycket solljuset, värmen och grönskan påverkat en. Jag skulle lägga skulden på Värmdö kommun som förser oss med lokaltrafik men SL har klarat vintern ganska bra.
Inte som 2005 när jag flytta hit, det va en riktigt krash det!
Om jag ska klandra någon eller något skulle jag nog fokusera på det faktum att vi kört vintern igenom utan fungerande värmesystem. Nå, från mitten av november till mars fick vi en skvätt men sen va det tillbaks till kylan. Värmepumpen paj och oljan för dyr, så vad göra?
Det kallas ved, det man får ur skogen. Jag kan med gott samvete säga att jag inte kapat ett enda träd. Dock har man plockat fallet virke och dylikt.
Inte en chans att jag gör om detta, snål farsa, lågkonjunktur eller vad som helst.

Detta slit hamnar nog inte i mitt CV gissar jag?

Life on the island

Livet på ön går inte alltid som jag vill. Om jag ska vara extra gnällig skulle jag säga att det går mig på nerverna. Långt från stan, långt från affären, dåliga förbindelser samt minst minst 2 strömavbrott under vintern.

Fast jag är nog den som klagar mest på den fronten i min familj. Även om avståndet till det mesta stör alla.
Men jag har inte körkort, inte heller har jag pengar till körkort. Det stör mig att jag ska åka de usla förbindelserna som tar nästan dubbla tiden, jämfört med bil, för att ta körkort.

Är jag mera en stadsmänniska? Ärligt talat vet jag inte, måhända är det så, jag har inte prövat. Det ser inte ut som jag kommer kunna "pröva" på ett bra tag heller, allt står ju bara still.
En bra och radikal förändring är att uppskatta, som en raket genom fönstret. Ett jobb vore kärt och som en logisk följd även: pengar.

Jag och ganska många andra ungdomar i Sverige.

Utan alternativ

Undrar hur långt ner man ska behöva sjunka egentligen? Sjunka för att få ett jobb, särskilt ett jag verkligen vill ha. Nyligen sänkte jag mig ytterligare en nivå och lagom till det att jag börjar bygga upp förväntningar slets mattan bort under mina fötter.

Undrar om detta är ett tecken på att man är för dålig för den sortens jobb? För dålig för det jag trodde JAG sänkte mig till. Detta kan vara ett mycket dåligt vändning.

Friska tag och in vidare med huvudet i lågkonjunkturen!

...Men varför?

Det man borde gjort

De flesta äldre människor jag träffar talar ofta om det dom aldrig gjorde och borde gjort. Jag kände den känslan för ett par dagar sedan.
En släkting hade gått bort, en äldre människa jag aldrig lärde känna, någon jag borde lärt känna.
Om man ser saken från den andra sidan kan man ställa sig frågan, varför jag skulle lära känna dem? Personligen tror jag ändå att det är viktigt att lära känna sina rötter, att man har kontakt med släkten. Att man har någon inom sina familjekretsar, vänner är minst lika viktiga men om möjligt ska familjen finnas där.
Men denna gång var det bara för sent. Jag försökte göra mitt för att dessa människor inte ska bli glömda, men det hade varit trevligt att tala om det för dem.

Ett bättre år

Hoppas innerligt på ett bättre år än det förra. Förutom min resa till Österrike, under sommaren, finner jag lite av värde från det året.
Det förlorar även mer värde om jag tänker arbetsmässigt, nog för att jag gjorde många försök, bland annat ett flertal ansökningar till fotoskolor men slutsattsen blev ändå att man fick bära hundhuvudet.
Men skammen den som ger sig, man ska inte förkasta. Förkasta har jag gjort nog i mina fåtal dagar.

Att hålla huvudet högt

"You can do it if your really want, but you must try."
Är det egentligen inte bättre att ta ut segern i förskott än att gräma sig över misslyckanden?
Det känns nästan alltid som man blåser upp misslyckandet och puffar segrarna under mattan, hur stora eller små dom än må vara.

Den ständiga kylan

Jag har nog aldrig tyckt om frågor om en själv. Särskilt inte frågor om vad man gör, vad man gjort eller vad man tyr sig till. Naturligtvis ställer jag själv sådana frågor, så man får väl ta det med en nypa salt.
Men ibland känns det mera som statussymboler, trams och ego-onani än generellt intresse. I grundskolan hade jag en vän som ständigt tjatade på mig om att jag måste skaffa mig ett favoritband som jag skulle ha som svar när någon frågade. Detta för att jag skulle framstå som bättre, samt att personen i fråga inte skulle bli skrämd.
Vem minns inte gymnasiets motsvarighet: "Vad hände i helgen då?" eller: "Vad hände i helgen då?". Den sistnämnda kunde man till och med höra på en tisdag, ja jävlar.
Fast mesta av allt beror det nog på att skallen blir tom när jag får sådana frågor och man blir nervös..

Den andra skogen

Tror nog att jag har en bekant som blivigt arbetslös i nästan alla bekantskapskretsar nu. Lågkonjunkturen börjar nästan bli på modet, den nämns i radioreklam, är med i reklambanners på stan, den är kort sagt svår att missa.
Enda sen jag var liten har jag haft svårt att engagera mig i dylika problem, jag har nästan alltid föredragit att ha huvudet någon annanstans.
Nog för att jag har skärpt mig (till viss del) med verklighetsuppfattningen och allmänbildningen men jag känner ändå en viss dragning till det simpla, eller snarare det mera annorlunda och spännande. Mer spännande än lågkonjunktur.
Att skapa en egen värld med foto är magiskt. Att ingen kan med lätthet peka ut platsen eller vad jag vill förmedla. Det är min plats, den andra skogen.

Nippon - Stockholm

Dom säger att man lär så länge man lever och att det inte är målet utan resan. Jag måste dock uttrycka att resan är svår när målet är oklart eller ens i sikte.
Ofta undrar jag saker som: "Är det värt det?", "Slösar jag min tid?" och många därtill.

Insikt

Hur får man insikt i andra människor? Hur förstår man andra människor eller i alla fall bygger upp ett universalskydd? Om man ska ha ett sådant hårt skal måste man nog känns sig själv mycket väl. Så pass väl att man stör andra, så pass att man är egocentrisk och berättar för alla om vilken god människa man är.
Kanske ska man inte ens försöka förstå. Vända dövörat till och blicken inåt. Har alltid haft svårt för det. Man ser ju inget då.

Svavelbollens återkomst

Tror inte jag tänkt på det tidigare, men nu när solen åter anser oss värdiga, slår det mig hur viktig den är för gemene man. Min bror brukar ofta klaga på hur dåligt med ljus vi får var dag under den här delen av året och jag håller fullt med honom.
Jag behöver solljus för att kunna gå in i mörkret och skapa något, ironiskt nog. Jag och alla andra.
Fotografer höll till i mörkrummet under den kalla trista delen av året när sådana platser var aktiva. Så vad är majoritetens gömställe dessa dagar? Framför skärmen är min gissning, med tårar i ögonen..

Gråa dagar

Aldrig tyckt om gråväder, man önskar alltid efter något bättre. Vissa sorters väder påminner mig alltid om situationer i livet, som ett album i bokhyllan.

Underligt egentligen vad som skattas som bra eller dåligt, värdelöst eller mästerverk. Ibland undrar jag om konst och verk rent generellt värderas efter personen snarare än produkten.
Måhända är jag endast avundsjuk.

Något feminister har är spirit, vandrandes med dem likt nån slags stalker med ett intresse, slog det mig.



Ropen skallade genom gatorna och tjejerna skrek sig hesa, oavsett vad som sades var jag imponerad, det är sällan jag ser sånt engagemang i vårt kalla land.


Undrar om det var såhär på 70-talet, full rulle, folk som verkligen brydde sig?