Jag har nog aldrig tyckt om frågor om en själv. Särskilt inte frågor om vad man gör, vad man gjort eller vad man tyr sig till. Naturligtvis ställer jag själv sådana frågor, så man får väl ta det med en nypa salt.
Men ibland känns det mera som statussymboler, trams och ego-onani än generellt intresse. I grundskolan hade jag en vän som ständigt tjatade på mig om att jag måste skaffa mig ett favoritband som jag skulle ha som svar när någon frågade. Detta för att jag skulle framstå som bättre, samt att personen i fråga inte skulle bli skrämd.
Vem minns inte gymnasiets motsvarighet: "Vad hände i helgen då?" eller: "Vad hände i helgen då?". Den sistnämnda kunde man till och med höra på en tisdag, ja jävlar.
Fast mesta av allt beror det nog på att skallen blir tom när jag får sådana frågor och man blir nervös..
Jag har nog aldrig tyckt om frågor om en själv. Särskilt inte frågor om vad man gör, vad man gjort eller vad man tyr sig till. Naturligtvis ställer jag själv sådana frågor, så man får väl ta det med en nypa salt.
Men ibland känns det mera som statussymboler, trams och ego-onani än generellt intresse. I grundskolan hade jag en vän som ständigt tjatade på mig om att jag måste skaffa mig ett favoritband som jag skulle ha som svar när någon frågade. Detta för att jag skulle framstå som bättre, samt att personen i fråga inte skulle bli skrämd.
Vem minns inte gymnasiets motsvarighet: "Vad hände i helgen då?" eller: "Vad hände i helgen då?". Den sistnämnda kunde man till och med höra på en tisdag, ja jävlar.
Fast mesta av allt beror det nog på att skallen blir tom när jag får sådana frågor och man blir nervös..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar