Det börja närma sig

Körskolan går minsann bättre än förväntat för mig. Förra veckan gjorde jag större framsteg än jag trodde möjligt, bara en sån sak som att läraren ger mig nycklarna på väg till bilen ger mig en känsla av att det kan finnas ljus vid tunneln. Äntligen har jag hittat en lärare jag trivs med. Jag och brorsan gick igenom några stycken och ibland undrar man faktiskt hur dom mår egentligen?
Det börjar närma sig med ansökningarna och tiden börjar bli knapp för den relaterade ekonomibiten så att säga. Huvudet ovanför vattnet är nog värt att säga, jag tror att det sämsta jag kan göra för tillfället är att stanna, särskilt med körkortet.
Jag känner dock en överväldigande positiv känsla för det här året, jag har gjort saker jag faktiskt aldrig vågat tidigare och övervunnit hinder som jag aldrig sett som överkomliga.

Ja eller så stora bragder är det inte, men känslan av att lyckas med något och nästan känna att man är lite på rätt väg är väldigt lugnande måste jag säga.
Så varför inte fortsätta såhär? Måtte året fortsätta ge resultat, så döda åt vintern och lågkonjunkturen nu. För det finns ingen som vill ha någon av dem där ute, är jag nästan hundra på.

Here we go

Nu är det goda tider, kan man säga. Den nya blixten är betald och nu går man med plus. Nu gäller det bara att hitta mera jobb, flera chanser.

Det är väl bara att se saken för vad den är, med lågkonjunktur och andra dylika faktorer.
Det betyder dock inte att jag tycker man ska ge upp eller sluta försöka, bara att man inte ska klandra sig själv. Det är dock inte lätt, livet är inget vakuum och runt en ser man släkt och vänner lyckas och hålet man står i blir större.

Har man väldigt stor otur har man någon i sin närhet som begär och inte ser dessa faktorer, då känns det verkligen värre.
Är väldigt nyfiken på ansökningen till utbildningen jag vill gå. Den öppnar i Mars, då får jag reda på vilken extrauppgiften är och kanske lite mera konkret vad de begär. Om något så har deras webbsida varit under alla mina förväntningar, rörig, osammanhängande och fram för allt ouppdaterad.

Är dock glad att jag tog mig i kragen och ringde dom.
Jag hoppas bara att jag ska tjäna nog med pengar för att få ihop till den där bärbara datorn som dom kräver att man har. Det måste ju vara en bra dator också, vilket innebär att den kommer att vara dyr.

Men smakar det så kostar det, eller hur?

Relax

Jag undrar hur mycket tid och ork man lägger ner på att oroa sig helt i onödan?
Det är definitivt ett mänskligt beteende, men varför förefaller vissa av oss vara totalt lugna när andra bokstavligen spattar över minsta lilla?
Måhända går det att träna bort? I så fall kan det nog vara en tanke, om något blir man nog lyckligare och kanske till och med lever längre? Då tänkte jag på att man anstränger sig mindre psykiskt.

Å andra sidan håller man sinnet skarpt, förstås då med rädsla för att misslyckas. Jag gör det i vilket fall.
I början av förra veckan fick jag ett harmlöst sms från min arbetsgivare, genast blåste jag upp innehållet till rent fåniga proportioner och började spekulera.

"Vad kan han mena?", "Naturligt vis är han inte nöjd med..." Med mera...
När jag till slut kollade upp saken var det inget stort, inga problem som inte kunde lösas.
Samma vecka blir jag tillsagd av en lärare att försöka lugna ner mig och inte begära så mycket av mig själv.

Jag tror att saken kan ses som bevisad, eller hur?

Konstnärlig frihet

Konstnärlig frihet är något jag sällan nyttjat, i vilket fall inte medvetet. "Fria händer" kanske man kan kalla det. Det är inte ofta jag stött på en kund som givit mig sådana direktiv, nästan alla har premisser eller i vilket fall en vision som de vill förmedla.

Till viss del skulle jag kalla det en ursäkt, en anledning till varför något ser ut som det gör. En bild (eller vilken annan synonym som helst) kan anses som misslyckad eller ett underverk beroende på vem som ser den.
Jag brukar alltid bli tyngd av otydliga direktiv. Skolor som begär bilder av ett obskyrt tema, vad i hela friden vill dom ha egentligen?

Det är dock alltid samma sak vid varje tillfälle i livet, jag tror inte det ska gå, oro i magen men på något sätt kommer man igenom med huvudet ovanför vattnet.
Fotograferande i synnerhet. Mer än något annat, orolig känsla i magen och snurrande huvud... Sedan plötsligt tittar jag ner på kameran och ser att jag tagit över fyrahundra bilder.

Man faller in lite som i trans, ett mantra någonstans där i livets röra.
Det vill säga om teknologin fungerar som den ska. Två gånger har den bråkat med mig, man kan aldrig, aldrig någonsin tumma på kvalitén.

Ofta undrar man: "Varför har ingen lärt mig det?".

Jag tror dock att det bästa svaret är att man ska lära ut det själv.
Ingen ska behöva uppleva det här, det ska jag se till.

Livet är underligt

Är inte livet underligt? Jag har sökt, skickat mail, ringt och kämpat med att få in en fot i mingelfotograf-branschen utan resultat. Jag gav för tillfället upp den kampen och sökte vad man kan kalla "vanliga jobb" istället.

För bara ett par dar sedan blev jag tipsad av en vän om en krog som sökte fotografer, "Ja, varför inte tänkte jag?" och sände iväg ett mail.
Dagen efter blir jag kontaktad, dom undrar om jag vill ha jobbet. Samma dag, samma kväll, is i magen nu grabben...
Det var bara att ta för sig av något jag väntat på länge.

Tack till Erika som tipsa mig om jobbet!

Många bäckar små

Idag är dagen jag äntligen fick ändan ur vagnen och ringde skolan som jag vill söka till. Jobbiga telefontider och dålig dygnsrymt (vilket bara är mitt fel) kan vara en del anledningar. Saken i fråga gjorde mig en aning nervös också, helt i onödan.
Det tog tid för mig att komma till skott, tycker jag i vilket fall. Å andra sidan börjar inte ens antagningarna förrän i mars detta år. Det känns dock bra, ett problem ut världen. För att inte tala om att jag fick reda på att utbildningen var gratis.

Studiemedel och en bärbar dator (plus kost och logi, naturligtvis) ska dock inte glömmas.
Inget nytt på arbetssökarfronten, men det gäller väl egentligen bara att hålla ången uppe. Mera bildblogg makes my day.

Öppna fält

Det är när man stå inför många val som den egentliga frågan kommer fram: "Är du optimist eller pessimist?" Mera exakt: ska låter man möjligheterna dra ner en eller gör man någonting av det?
Utan någon anledning att ha någon åsikt om läget, alla fält ligger (i regel i vilket fall,) öppna. Det är ungefär så jag känner just nu, med matten avklarad så väntar ansökningar, körskola (med en bok som många lärt sig avsky) samt arbetsansökningar.
Det gäller helt enkelt att ta tjuren vid hornen och göra något. Allt för ofta har jag märkt att dylika utmaningar hindrar mig snarare än leder till något. Det får inte ske denna gång, nu ska det bli något. Nu ska jag bli något.

Nästa år

Trycket avtar lite, man tar en titt omkring sig och ser allt man lagt åt sidan i stressen. Bland annat denna bildblogg. Kastade ett öga på det senaste inläggets datum och greppade kameran så fort jag kunde.

Kursen börjar nå sitt slut, det omtalade provet gick bra men det därefter inte så bra. Det löser sig, jag har inte kommit så här långt för att ducka under. Min kompis hade rätt i att jag skulle få en riktig lärare, annat än under gymnasietiden.
"Så nästa år då?", är den tanke som slår mig i början av december varje år. Samt att man utvärderar året och undrar vart det tog vägen egentligen? Året har dock varit mycket mera givande än det föregående, nu har jag både mål och är på gång.

Inget grepp

Det börjar kännas av att den här matten är lite krånglig. Ofta säger folk att just den här kursen är den svåraste, tydligen har brorsan fallit på just den delen jag är på just nu.
Kan förstå varför, av någon anledning känns det inte som om man får grepp om det.

Är dock innerligt glad över att provet är framflyttat, egentligen skulle det varit idag. Det hade nog inte gått särskilt bra alls, men nu gäller det att ta vara på den tid man fått.
Men om man misslyckas då? Inget man siktar på, men samtidigt ska man nog inte bryta ihop om man bemöts av ett IG (men nog är man ledsen i ett antal timmar efteråt i vilket fall).

Mörkret börjar komma, inte direkt uppskattat av fotografer. Det går ju att göra nånting av det, som det mesta, men det är inte direkt inspirerande. Studiofoto har aldrig varit min grej, fick inte direkt grepp om det eller fann något större intresse.

Det enda som finns i mitt huvud denna dag, denna stund är provet på fredag. Hålla tummarna?

Höstljus

När jag var liten tyckte jag alltid bäst om sommaren, varmt, ljust och mycket fritid för de flesta av ens närmaste. Samt naturligtvis att jag fyller år under sommarhalvåret.

Men för att bo i Sverige krävs nog att man lär sig uppskatta något med alla årstider som bjuds, inte särskilt lätt kanske, i ett land där solljuset ibland förefaller ha tagit ledigt.
Av någon anledning har jag missat hösten när det gäller bilder. Den har flugit mig spårlöst förbi, tills den nått sitt slutgiltiga "fulstadium" och då tycker jag det är försent. Man blir deprimerad, man känner att man missat något.

Det är när himlen är dödsgrå och solen bortflugen jag längtar efter nästa steg. Snabbt framåt, ge mig ett vitt lyser över nejden.
I jobbsökandet har jag fått ett antal besökare på min site från oväntat håll.
Det slog mig med total häpnad när matchmakern, eller vad begreppet för en person som ska hjälpa få ett jobb är (nej, inte jobbcoach.), sa att han hade besökt min site och var imponerad.

Bonus, kallar jag det, något jag sällan tackar nej till.

En aning inklämd

Börjar se ett mönster i mina egna bilder, lite av en upprepning. I gymnasiet sa de alltid att man skulle "hitta sin egna stil". Själv är jag mest orolig över att bli tjatig, att man ska framstå som trist och enkel att förstå.

Så här års förra året fotograferade jag i en liknande form, i jakt efter overklighet eller surrealism om man vill. Om bilden är attraherande men samtidigt förvirrande har jag lyckats.

Samt förstås, att du inte har någon som helst aning om var bilden är tagen..
Bäst att bara köra på, ta mera bilder, klaga sin nöd och vara glad för det man har. Som till exempel: en ny fräsh värmepump ifrån CTC (har jag sagt att jag frusit i 4 år?).

Detta blir nog den sista souterrängvåning jag bor i, kallt, murrigt och ett jäkla oväsen ovanför skallen. Helt okej på sommaren dock och inget problem när folk håller sig lugna.
Kanske har jag klandrat våningen för hårt. Det är trots allt inte dess fel att värmesystemet används åt häcklefjäll. Ska ta en bättre titt denna vinter.

Man borde nog fotografera lite mera.
Det var väldigt vad ont om tid man plötsligt fick..

Uppryckning.

Min studier går faktiskt långt över vad jag väntat mig, men ändå är jag en aning missnöjd. Överskattade mig själv på det senaste provet och fick ta straffet för det. En hel del slarvfel och missuppfattningar..

Ironiskt nog är detta ett väldigt gott tecken.
När jag sökte kursen minns jag rädslan för underkänt och nu känner jag missnöje över att jag blev godkänd?

Ska se saken ur ett mera positivt perspektiv: IG innebar omprov i januari 2010!
Tack för att jag slipper det.

Att lära sig något nytt.

Kändes väldigt lättare på något underligt sätt att finna att jag mådde mycket bättre detta år än vad jag gjorde tidigare år och månad.

Det känns bra att ha något på gång, att ha ett steg under utveckling, även om det är litet.
Jag hade själv ingen aning om hur viktigt det var att försöka göra något som (praktiskt taget) bevisa för dig själv att du klarar av att lära dig, att utvecklas. Mest av allt att du kan klara av utmaningar.

Är dock inte nyfrälst eller så, menar att jag känner motivation, något som jag inte sett röken av på väldigt länge.
Bland annat fann jag på vägen hem att det skett en bilolycka med polis närvarande. Med kameran i högsta hugg började jag fota för fullt.

Fick påtryckningar av både polis och andra fotografer, om att det inte var något att ha.
Dom har väl olika anledningar, men jag ringde upp lokaltidningen som inte hade hört något alls om det tidigare och var intresserade.
Vi får se om det blir något av dom bilderna, men det viktiga är att försöka och att inte ge upp.
Som min vän sa: "Förloraren ger upp."