Ambitioner

Ambition är ett kraftfullt och underligt ting. Till viss del är det besläktat med drömmar men med en förankring i förverkligande och aktion.

Ungefär som takt har vissa ambitioner och visioner medans andra förefaller sakna dem totalt. En ledande kraft som driver oss framåt och håller oss levande. Den pushar oss till att ta göra det där lilla extra för att just förverkliga den där uforiska drömmen.

På samma sätt känner jag prestigeångest, rädslan för att misslyckas. Måhända värst av allt vore att sluta som en medelmåtta och sakta tyna bort i en känsla av meningslöshet.

Ambitioner slår högre än regelrätta kunskaper i mina ögon. Exempelvis att kunna teckna avsevärt bra,(vilket inte alls är fel) men utan drivet, mognaden och framförallt ambitionerna är det svårt att komma någonstans.

Det är dock inte alls roligt att bemötas av menlöshet och ointresse med denna utgångspunkt, varesig du är i arbetslivet eller del studiegrupp. Att slösa sin tid och kaste pärlor för svin är något jag alltid varit rädd för. När man behöva kompensera för andra är det aldrig kul, värst av allt är att bli tagen för givet.

Faktum är att just känslan av menlöshet utan respons eller syfte hade rotade sig allt för bra i mitt sinne för bara några år sedan. Det är faktiskt först nu på sista tiden som jag insett att det verkligen aldrig är fel att vara ambitiös och alltid göra sitt bästa, hur fruktlöst det än må verka.

Feedback, skulle man kunna kalla det, att få höra vad man är i andras ögon. Deras syn på det man gör och de styrkor som man inte kan se på egen hand. Då får man se delmål och kanske till och med helheten.

Med nya erfarenheter i bagagdet tänker jag fortsätta vara ambitös och se framåt, dock lär jag nog aldrig komma över känslan att bli tagen för givet.

Akademiska utbildningar med dess obligatoriska kurlitteratur, tentamen och betygstämpel var allt jag kunde för lite mer än ett år sedan. Det var den enda anledning till att jag flyttade hit, dess struktur och den känsla av gråartad seriositet och till viss del trygghet som följer.

Inget av detta var väl något jag egentligen strävade efter eller såg fram emot, men det var det enda sätt att lära, det enda sätt som jag kände till.

Föreställ er min känsla när jag anländer till detta kampus långt bort, kritisk och abstinent som jag är, och finner att stora delar av den klassiska akademiska utbildningen inte är att vänta här.

En allt för lång tid grubblade jag över hur detta kunde fungera, en skola utan tentamen, där studielitteratur är i det närmaste valfritt? Inte heller kan man få mer än godkänt på uppgifterna, var har jag hamnat? På en plats där det finns betyligt fler och spännande sätt att lära, är svaret.

Jag har studerat på högskola tidigare, på Stockholms Universitet med alla tidigare nämnda komponenter inkluderade. Icke inkluderat var det tryck och hopp en riktigt bra föreläsare kan ge studenterna.

I mina ögon bygger skolans koncept på passionerade och engagerade föreläsare som skapar egna personliga forum. I nästan två år nu har jag sett mina klasskamrater bokstavligt spränga gränser och slita som djur för föreläsare som kan sin sak och gör rätt. Jag har även sett dem tvivla, ha ångest och ibland strunta blankt i uppgifter för de som misslyckats med sitt uppdrag.

Det sämsta man kan göra är att ställa sig inför min klass och tro att man kan uppnå resultat genom att snabbt presentera sig och sen bränna igång en powerpoint inom ämnet. Nej, på denna nivå är förtroende allt. Tilliten till att personens kunskaper överskrider våra, att dom menar allvar och att vi kan (med deras hjälp) bli som dom.

”Detta kan jag, lyssna på mig, hör mig och ni kan förverkliga era visioner.” Svårare än så är det inte, men om något av dessa element saknas så finns det stor risk att hela det koncept som min skola bygger på förfaller. En föreläsare kan skapa hopp inför nästa projekt och dra upp moralen, eller i motsats skapa hålögda stackars studenter som undrar vad dom har där att göra.

Sammanfattningsvis skulle jag aldrig byta dessa erfsrenheter för någon slags streben-akademi i världen. Det finns alltid ett bättre sätt.

Perspektiv

Det är väldigt sällan som man faktiskt tänker på helheten i det man gör. Att det man åtar sig kanske faktiskt är en liten del av något stort och inte bara ett konstant behov att producera, prestera och leverera.

Själv känns det som om jag på snudd som på aldrig ser denna helhet. Vilket är mycket frustrerande som student, där man i det stora hela bör tänka framåt och acceptera att man bygger något för framtiden.

Det skall dock sägas att min utbildning kräver att jag producerar varje vecka, dag ut och dag in och om jag inte klarar detta eller tröttnar: är jag då inne på fel spår? Ångest, grubblande och prestigeångest är den del av min bräckliga natur. Återkoppling och feedback är egentligen det enda sanna beviset jag har för att jag just är på rätt spår samt att jag duger. Om jag av en eller annan anledning känner jag slösar min tid kan min tillvaro förfalla ganska så markant.

Äkta perspektiv på tillvaron är för mig alltså ganska ovanligt, men det händer.

För någon vecka sedan fick jag ett ytterst smärtsamt besked, en nära släkting hade gått bort. Även med det geografiska avståndet hade hon alltid varit nära till hands med regelbundna samtal varje söndag. Om det är något jag är tacksam för så är det att jag haft en så fantatisk mormor som alltid fanns där när man behövde henne.

Jag har lärt mig mycket av henne, bland annat mycket stark plikttrogenhet. Efter det att jag fått beskedet om hennes bortgång var min naturliga tanke att jag måste pusha på och fortsätta som vanligt.

Något annat jag är mycket tacksam för är mina klasskamrater, som mer eller mindre ruskade om mig och öppnade mina ögon för vad som egentligen var viktigt.

Att jag jobbar ihjäl mig för att komma några steg framåt eller att jag går hem, ringer min mamma nu när familjen verkligen måste hålla ihop?

Jag kan inte minnas ett tillfälle då jag fått sådant klart perspektiv. Nu var plötsligt min konstanta strävan efter förbättring och respons äntligen borta för ett kort moment. Något som jag inte ens kan se som positivt med tanke på priset.

Jag tänker lära av mina misstag, leva på mina minnen och växa av mina erfarenheter, i vilket fall försöka. Framförallt måste man försöka att inte vara för hård mot sig själv. Det sa alltid du, mormor, och du visste alltid bäst.

Tillgänglighet

Tillgänglighet är en giftig substans. Ju flera alternativ och möjligheter jag har, desto mindre känns det som jag gör. Lustigt nog drar begränsningar oss till att göra sunda val. När jag för lite mindre än ett halvår sen flyttade in i min lägenhet här i Karlshamn så hade jag varken tv eller internet.

Det var i denna stund jag gjorde något jag inte haft tid med på flera år: jag gick till biblioteket. Det var troligen över 15 år sedan jag suttit mig ner och läst seriealbum, varesig för barn eller vuxna. I denna avsaknadens stund hade jag plötsligt tid, ironiskt nog, att sakta ner lite.

Någonstans blev jag en stressad snubbe som tvångsmässigt måste inspektera sin mobiltelefon mitt i natten för att studera det där reklamsms:et om min ringtaxa.

I vår tid kan man få tag i det mesta den digitala vägen, lagligt eller inte, men vill man verkligen ha allt på en gång? Framför allt så kan man inte ha allt på en gång.

Underligt att tillgänglighet och enorma mängder möjligheter kan skapa en så ihålig känsla. Hemma har jag och brorsan tillgång till egenskaffade och bra persondatorer. Min mamma och andra sidan visade till en början inget direkt intresse för sådan teknik och det föll sig självt när hon väl gjorde det att hon fick en lite föråldrad maskin.

Här fann min bror och jag en helt ny motivation: Hur kunde vi förbättra morsans arbetsyta och utrustning? Ingen av oss hade några pengar till detta och hade vi helt enkelt slantat upp hade hela grejen varit förstörd.

Poängen med detta är att gemene man ofta kastar gamla IT-grejer som dom anser saknar värde eller har fallit ur tiden. Min före detta rumskamraten ska kasta sin stationära dator? Passar oss fint. Kasserade högtalare med avklippta sladdar? Här ska lödas!

Resultatet är på gränsen till ett hantverk och underligt nog har vi nästan hållit nollan hela vägen. Klart att vi helt enkelt kunde beställt allt som behövdes, men hur kul hade det varit när man kan gå emot tillgängligheten och njuta av färden?

Prestigeångest

Det känns som om det inte spelar någon direkt roll hur länge man har hållit på
med det man gör, vad som än händer har jag nästan alltid en viss mängd prestigeångest

Ibland surrar det i mitt huvud: ”Tänk om jag gör fel, tänk om det inte blir bra?” Oro, ångest och allmän rädsla för att misslyckas, dessa hinder tror jag att måste man övervinna i livet för att uppnå sina mål.

Otroligt lätt att säga, men förhållanden påverkar individen kraftigt. Läraren eller föreläsaren, för att skolan som ett exempel, måste prisa ambitioner och inte slå ner på sina elevers svagare stunder. De måste motivera sina elever till att kämpa vidare och få dem att inse att de faktiskt kan uppnå sina mål och drömmar, oavsett hur nedslagna de må känna sig för stunden. Sammanfattat måste man lära elever se helheten bättre, att det finns ett syfte med vad de gör, även i tidig ålder.

Skolan som jag går på har en egen lösning för att få eleverna att utmana sig själva utan att behöva ta så stora risker. De prisar ambition genom att inte sätt något annat betyg än just godkänt eller underkänt. I detta finns styrkor och svagheter, naturligtvis. På den positiva sidan kan gnällspikar som jag testa oss fram utan rädsla för vilket betyg man kan räkna med att få.

Vad värre är kan man säga att detta upplägg drar till sig en del människor som tror att allt kommer av sig självt. Bara för att betyget och examen som kan anses enkelt att ta så förefaller många tro att de har sitt på det torra. Inte för att upprepa mig själv men arbetsmarknaden inom media-inriktningen är allt annat än trygg.

Jag tror på balans i livet, att man måste hitta sina prioriteringar. När jag började denna utbildning ville jag lära för arbeta inom ett eftersökt och högavlönat område. Efter en del tid och många bra råd insåg jag något väldigt viktigt: man måste uppskatta det man gör och känna ett visst driv. För vad ger mig egentligen pengar om jag mår rent ut sagt uselt?

Om man tar detta till mitt potentiella framtida jobbområde, så flaggar mången föreläsare om det hektiska livet med ytterst lite fritid. Det kan vara okej om det bara gäller en själv men det vore stor skada att uppnå ett ekonomiskt och civilståndsmässigt mål för att totalt misslyckas som förälder.

Prestigeångest är för mig en resa, livet går ju som bekant både upp och ner, med förhoppningsvis ett mål man kan uppskatta.

Möjligheter.

Livet har verkligen förändrats sen jag flyttade till Karlshamn.
Måhända är detta något som säger sig själv när någon flyttar
ifrån Stockholm till Karlshamn. Jag har faktiskt fått många
färggranna reaktioner på min närvaro, allt ifrån avsmak,
intresse, till och med ett antal (ytterst få) fall av beundran.
Så vad gör jag här? Det rakaste och mest korrekta svaret är
att jag utbildar mig på den tekniska högskolan som ligger i
staden. Detta vore ett extremt torrt sätt att uttrycka sig och
inte alls min smak. Jag är här inte bara för att studera utan
även för att den här staden ger mig så otroligt många fler
möjligheter än vad Sveriges huvudstad gör.

Innan jag flyttade ner så arbetade jag bland annat som
mingelfotograf på en nattklubb i Stockholm. Detta var mitt
försök till att ”gå den långa vägen”. Jobbet var stressigt, tiderna
ansträngande och arbetsmiljön rent horribel. Ofta fick man
stå ut med hot, otrevliga och oberäkneliga människor -ibland
till och med våld. Min så kallade chef träffade jag bara ett
fåtal gånger under öronbedövande musik. Efter vägrad
betalning på ostadiga grunder kände jag att det var nog,
”den långa vägen” verkade kantad av misär.



I bagaget hade jag då en serie sporadiska mediajobb
som rotade sig hela vägen tillbaka till min tid som
sjuttonåring, samt en gymnasieutbildning. Inte en käft
brydde sig om min vilja att lyckas, bara att jag
saknade erfarenhet och/eller högskoleutbildning.

Alla försök till att slå sig fram bemöttes med motstånd.
Sökandet efter en startbana, en infallsvinkel till branschen,
artade sig till att möjligen bli fotoassistent? Frågan som
uppstod då jag till slut kom i kontakt med en människa var:
”Hur många års erfarenhet som assisten har du?”.



Istället för att vidare tolerera mitt underläge bestämde
jag mig för att skaffa mig kunskaper som skulle kunna
vända på hela situationen. Till Karlshamn flyttade jag,
började en teknisk högskola och skaffade min första egna
lägenhet. Efter fyra långa år av sökande fann jag änligen
utbildningen som passar mig med en plats som faktiskt
är tacksam för alla unga människors visioner.

Allting är nytt och bekant

Efter en dryg månad i en främmande stad med främmande människor i en skola jag aldrig besökt tidigare känner jag mig ... underligt nöjd.

Konstigt hur något helt okänt kan kännas så bekant.
BTH är nog allt jag förväntade mig och ibland mindre än jag bad om. I stora drag tror jag att det var ett bra beslut (se: lågkonjunkturen).
Det är verkligen befriande att komma hemifrån och äntligen komma igång. Att äntligen kunna berätta vad man håller på med och var man bor utan att behöva skämmas alls -tvärtom.
Skaparglöden känns återkommen -var kan jag scanna mitt kollagé med Beppe Wolgers?!

-Jocke K i röran

Slutligen

Äntligen, efter över 4 års letande står jag inför porten in till vidare utbildning. Jag skulle ljuga om jag sagt att resan hade varit njutbar, förvirring, trötthet och en mindre åldersnoja har jagat mig ständigt. Bristen på körkortet är en del av det...

Det är en diger saga, efter två missade uppkörningar i Stockholm föreslog brodern att jag skulle göra ett försök i Södermanland, där vi har vårt landställe.

Slagen och skamsen slängde jag mig på luren och lyckades hitta en tid i Norrköping, inställd på förlust körde jag och mor dit.
Skakande som ett asplöv körde jag ut bilen med inspektören och försökte memorera 10 månaders träning samt två uppkörningar (mest dom förbannade uppkörningarna).

Redo för undergången parkerade jag bilen och får till min stora förvåning höra en mening som kommer stanna med mig för alltid: "Joakim, (paus) körningen är godkänd." Det kändes som om att vakna ur en mardröm.

Att jag måste expandera inom något ämne vet jag, det är viktigt att vara mångsidig inom media. Foto i sig står sig väldigt svagt som enda kunskap idag.

Utbildning är något som krävs eller erfarenhet. Hur får man erfarenhet om det krävs utbildning för att få den? En utbildning krävs, till stor det idag, känns det som.
Vägen till utbildningen har kantats med många olika sorters reaktioner, de flesta positiva andra hjälpsamma med råd eller saker jag behövt. Ett stort tack till alla er!

Lite mera intressant är nog att jag stött på många lustiga människor på vägen, menat då med start då från när jag upptäckte utbildningen till idag.

Vem kan till exempel glömma studievägledaren som ville att jag skulle hoppas av mina comvux-studier -som var nyckeln till att studera vidare?!

Folk som inte förstått vad det är jag vill studera (nu vet jag hur du känt dig alla år käre bror) och ifrågasatt den på dylika grunder till att rakt på sak ifrågasätta om utbildningen verkligen tillhörde Blekinge tekniska högskola.

Prövningarna har varit många -och fler ska dom bli.


Det var min sista utbildning på min lista, den jag fick besked av sist -och den som jag ville gå mest.

Äntligen är jag på väg någonstans, äntligen en utbildning som jag vill gå till etthundra procent och framför allt: dom tog in mig!

Äventyr.

Så stundar besöket som jag laddad inför så länge. Jag har gått komvux-kurser och planerat. Jag har slitit med körkort med detta besök i åtanke, till en början nästan bara med denna skola i syfte.

Nu när jag står inför besöket till Blekinge så tvekar jag hårt.
Har aldrig varit bra på att "äventyra" och sparka igång mig själv (som tur är har jag vänner som gör det åt mig) och detta är lite av ett praktexempel -man måste satsa för att vinna.

Undrar lite smått, hade det gjort någon skillnad om skolan inte hade haft underliga inträdeskrav?

Troligen inte och det hela kommer lösa sig. Det gör liksom alltid det, på ett eller annat sätt.
Jag är mer än glad att jag har andra problem, andra projekt på gång, för då blir det på något sätt lättare.

Antingen antyder man att det finns värre problem eller (om man ska vara positiv) så blir det inte lika livsviktigt -man har ju annat att satsa på.

Skarpsynta märker att vi är tillbaka i grönskans land, det är väl trevligt?

Början på något?

Så rent positiv kan jag inte påstå att jag är. Dock är det uppenbart att när något går utför är det bra att ha en backup-plan, vilket jag kan med glädje säga att jag har en.
Skolansökningarna förefaller gå utför, tre av dom totalt fyra skolorna har nu uteblivit eller nekat mig. För att strö salt i såren börjar jag tveka över den sista, dels för att jag inte tycker om att "satsa allt på ett kort" men till stor del för att deras intagningsprov är en aning flippat.

För att göra saken bättre ligger skolan i Karlshamn, Blekinge, vilket inte är nästgårds direkt.
"Kommer han till något positivt någon gång?" Definitivt, det som överväger på den ljusa sidan är att jag har arbetat som fotograf under detta år, något som jag väntat på att göra länge.

För att vidare skina ljus på saken så går mitt körkortstagande bra, väldigt bra. Jag klarade i fredags av, om man ska tolka brorsans intryck, en av de värsta momenten i körkortstagandet.
Den riktiga sensmoralen här kan sammanfattas med ett enda ord: utveckling.

Inte att jag är färdig eller har utvecklats klart utan att jag känner att jag kommer framåt och det var ett bra tag sen sist.
Hoppas det går bra i Blekinge och att dom är värda min tid. Mest av allt att dom ska vara riktigt kloka faktiskt...

Ingen utopi?

Att besöka ansökta skolor har jag alltid ansett en börda. Varför ska jag behöva ta tid till att åka? Varför måste alla utbildningar jag söker begära idiotiska saker som andra högskolor inte ens förefaller bry sig om?

Ironiskt nog blev jag slagen på fingrarna i början av denna månad, vid ett besök i en skola i Kalmar. Resan var relativt trevlig, jag åkte med ett bekvämt tåg och bra buss, samt att jag träffade en väldigt trevlig flicka från mitt område.
Men det är nog knappast för resan som man gör denna odyssé, eller hur?

Allting var på plats. Jag hade ingen plats för skepticism, den skolan var visserligen inte mitt personliga förstahandsval men den var definitivt en av Sveriges bästa.

Skolan kändes lite som en uppgraderad och förbättrad version av mitt skolbesök 2008, i Nässjö, som för övrigt skröt om att man kunde söka vidare till just den skola jag besökte.

Det är en annan sak som skulle gör mig väldigt lycklig: om jag kom in på skolan med mina nuvarande kunskaper.
Ty dom tar endast in ett litet fåtal och de flesta med någon form av högskoleutbildning. Om minnet inte sviker mig så sa dom att det var 7,5 på varje ledig plats, med 140 sökanden.

Vilka ska de lyckliga 24 bli?
Jag har inte tid att tänka på sånt dock, körkort och två andra skolor väntar. Jag fick för övrigt just ett brev från BTH, jag är kallad på intervju!

Livet rullar på.