Ingen utopi?

Att besöka ansökta skolor har jag alltid ansett en börda. Varför ska jag behöva ta tid till att åka? Varför måste alla utbildningar jag söker begära idiotiska saker som andra högskolor inte ens förefaller bry sig om?

Ironiskt nog blev jag slagen på fingrarna i början av denna månad, vid ett besök i en skola i Kalmar. Resan var relativt trevlig, jag åkte med ett bekvämt tåg och bra buss, samt att jag träffade en väldigt trevlig flicka från mitt område.
Men det är nog knappast för resan som man gör denna odyssé, eller hur?

Allting var på plats. Jag hade ingen plats för skepticism, den skolan var visserligen inte mitt personliga förstahandsval men den var definitivt en av Sveriges bästa.

Skolan kändes lite som en uppgraderad och förbättrad version av mitt skolbesök 2008, i Nässjö, som för övrigt skröt om att man kunde söka vidare till just den skola jag besökte.

Det är en annan sak som skulle gör mig väldigt lycklig: om jag kom in på skolan med mina nuvarande kunskaper.
Ty dom tar endast in ett litet fåtal och de flesta med någon form av högskoleutbildning. Om minnet inte sviker mig så sa dom att det var 7,5 på varje ledig plats, med 140 sökanden.

Vilka ska de lyckliga 24 bli?
Jag har inte tid att tänka på sånt dock, körkort och två andra skolor väntar. Jag fick för övrigt just ett brev från BTH, jag är kallad på intervju!

Livet rullar på.