Nippon - Stockholm

Dom säger att man lär så länge man lever och att det inte är målet utan resan. Jag måste dock uttrycka att resan är svår när målet är oklart eller ens i sikte.
Ofta undrar jag saker som: "Är det värt det?", "Slösar jag min tid?" och många därtill.

Insikt

Hur får man insikt i andra människor? Hur förstår man andra människor eller i alla fall bygger upp ett universalskydd? Om man ska ha ett sådant hårt skal måste man nog känns sig själv mycket väl. Så pass väl att man stör andra, så pass att man är egocentrisk och berättar för alla om vilken god människa man är.
Kanske ska man inte ens försöka förstå. Vända dövörat till och blicken inåt. Har alltid haft svårt för det. Man ser ju inget då.

Svavelbollens återkomst

Tror inte jag tänkt på det tidigare, men nu när solen åter anser oss värdiga, slår det mig hur viktig den är för gemene man. Min bror brukar ofta klaga på hur dåligt med ljus vi får var dag under den här delen av året och jag håller fullt med honom.
Jag behöver solljus för att kunna gå in i mörkret och skapa något, ironiskt nog. Jag och alla andra.
Fotografer höll till i mörkrummet under den kalla trista delen av året när sådana platser var aktiva. Så vad är majoritetens gömställe dessa dagar? Framför skärmen är min gissning, med tårar i ögonen..

Gråa dagar

Aldrig tyckt om gråväder, man önskar alltid efter något bättre. Vissa sorters väder påminner mig alltid om situationer i livet, som ett album i bokhyllan.

Underligt egentligen vad som skattas som bra eller dåligt, värdelöst eller mästerverk. Ibland undrar jag om konst och verk rent generellt värderas efter personen snarare än produkten.
Måhända är jag endast avundsjuk.

Något feminister har är spirit, vandrandes med dem likt nån slags stalker med ett intresse, slog det mig.



Ropen skallade genom gatorna och tjejerna skrek sig hesa, oavsett vad som sades var jag imponerad, det är sällan jag ser sånt engagemang i vårt kalla land.


Undrar om det var såhär på 70-talet, full rulle, folk som verkligen brydde sig?