Tillgänglighet

Tillgänglighet är en giftig substans. Ju flera alternativ och möjligheter jag har, desto mindre känns det som jag gör. Lustigt nog drar begränsningar oss till att göra sunda val. När jag för lite mindre än ett halvår sen flyttade in i min lägenhet här i Karlshamn så hade jag varken tv eller internet.

Det var i denna stund jag gjorde något jag inte haft tid med på flera år: jag gick till biblioteket. Det var troligen över 15 år sedan jag suttit mig ner och läst seriealbum, varesig för barn eller vuxna. I denna avsaknadens stund hade jag plötsligt tid, ironiskt nog, att sakta ner lite.

Någonstans blev jag en stressad snubbe som tvångsmässigt måste inspektera sin mobiltelefon mitt i natten för att studera det där reklamsms:et om min ringtaxa.

I vår tid kan man få tag i det mesta den digitala vägen, lagligt eller inte, men vill man verkligen ha allt på en gång? Framför allt så kan man inte ha allt på en gång.

Underligt att tillgänglighet och enorma mängder möjligheter kan skapa en så ihålig känsla. Hemma har jag och brorsan tillgång till egenskaffade och bra persondatorer. Min mamma och andra sidan visade till en början inget direkt intresse för sådan teknik och det föll sig självt när hon väl gjorde det att hon fick en lite föråldrad maskin.

Här fann min bror och jag en helt ny motivation: Hur kunde vi förbättra morsans arbetsyta och utrustning? Ingen av oss hade några pengar till detta och hade vi helt enkelt slantat upp hade hela grejen varit förstörd.

Poängen med detta är att gemene man ofta kastar gamla IT-grejer som dom anser saknar värde eller har fallit ur tiden. Min före detta rumskamraten ska kasta sin stationära dator? Passar oss fint. Kasserade högtalare med avklippta sladdar? Här ska lödas!

Resultatet är på gränsen till ett hantverk och underligt nog har vi nästan hållit nollan hela vägen. Klart att vi helt enkelt kunde beställt allt som behövdes, men hur kul hade det varit när man kan gå emot tillgängligheten och njuta av färden?

Prestigeångest

Det känns som om det inte spelar någon direkt roll hur länge man har hållit på
med det man gör, vad som än händer har jag nästan alltid en viss mängd prestigeångest

Ibland surrar det i mitt huvud: ”Tänk om jag gör fel, tänk om det inte blir bra?” Oro, ångest och allmän rädsla för att misslyckas, dessa hinder tror jag att måste man övervinna i livet för att uppnå sina mål.

Otroligt lätt att säga, men förhållanden påverkar individen kraftigt. Läraren eller föreläsaren, för att skolan som ett exempel, måste prisa ambitioner och inte slå ner på sina elevers svagare stunder. De måste motivera sina elever till att kämpa vidare och få dem att inse att de faktiskt kan uppnå sina mål och drömmar, oavsett hur nedslagna de må känna sig för stunden. Sammanfattat måste man lära elever se helheten bättre, att det finns ett syfte med vad de gör, även i tidig ålder.

Skolan som jag går på har en egen lösning för att få eleverna att utmana sig själva utan att behöva ta så stora risker. De prisar ambition genom att inte sätt något annat betyg än just godkänt eller underkänt. I detta finns styrkor och svagheter, naturligtvis. På den positiva sidan kan gnällspikar som jag testa oss fram utan rädsla för vilket betyg man kan räkna med att få.

Vad värre är kan man säga att detta upplägg drar till sig en del människor som tror att allt kommer av sig självt. Bara för att betyget och examen som kan anses enkelt att ta så förefaller många tro att de har sitt på det torra. Inte för att upprepa mig själv men arbetsmarknaden inom media-inriktningen är allt annat än trygg.

Jag tror på balans i livet, att man måste hitta sina prioriteringar. När jag började denna utbildning ville jag lära för arbeta inom ett eftersökt och högavlönat område. Efter en del tid och många bra råd insåg jag något väldigt viktigt: man måste uppskatta det man gör och känna ett visst driv. För vad ger mig egentligen pengar om jag mår rent ut sagt uselt?

Om man tar detta till mitt potentiella framtida jobbområde, så flaggar mången föreläsare om det hektiska livet med ytterst lite fritid. Det kan vara okej om det bara gäller en själv men det vore stor skada att uppnå ett ekonomiskt och civilståndsmässigt mål för att totalt misslyckas som förälder.

Prestigeångest är för mig en resa, livet går ju som bekant både upp och ner, med förhoppningsvis ett mål man kan uppskatta.

Möjligheter.

Livet har verkligen förändrats sen jag flyttade till Karlshamn.
Måhända är detta något som säger sig själv när någon flyttar
ifrån Stockholm till Karlshamn. Jag har faktiskt fått många
färggranna reaktioner på min närvaro, allt ifrån avsmak,
intresse, till och med ett antal (ytterst få) fall av beundran.
Så vad gör jag här? Det rakaste och mest korrekta svaret är
att jag utbildar mig på den tekniska högskolan som ligger i
staden. Detta vore ett extremt torrt sätt att uttrycka sig och
inte alls min smak. Jag är här inte bara för att studera utan
även för att den här staden ger mig så otroligt många fler
möjligheter än vad Sveriges huvudstad gör.

Innan jag flyttade ner så arbetade jag bland annat som
mingelfotograf på en nattklubb i Stockholm. Detta var mitt
försök till att ”gå den långa vägen”. Jobbet var stressigt, tiderna
ansträngande och arbetsmiljön rent horribel. Ofta fick man
stå ut med hot, otrevliga och oberäkneliga människor -ibland
till och med våld. Min så kallade chef träffade jag bara ett
fåtal gånger under öronbedövande musik. Efter vägrad
betalning på ostadiga grunder kände jag att det var nog,
”den långa vägen” verkade kantad av misär.



I bagaget hade jag då en serie sporadiska mediajobb
som rotade sig hela vägen tillbaka till min tid som
sjuttonåring, samt en gymnasieutbildning. Inte en käft
brydde sig om min vilja att lyckas, bara att jag
saknade erfarenhet och/eller högskoleutbildning.

Alla försök till att slå sig fram bemöttes med motstånd.
Sökandet efter en startbana, en infallsvinkel till branschen,
artade sig till att möjligen bli fotoassistent? Frågan som
uppstod då jag till slut kom i kontakt med en människa var:
”Hur många års erfarenhet som assisten har du?”.



Istället för att vidare tolerera mitt underläge bestämde
jag mig för att skaffa mig kunskaper som skulle kunna
vända på hela situationen. Till Karlshamn flyttade jag,
började en teknisk högskola och skaffade min första egna
lägenhet. Efter fyra långa år av sökande fann jag änligen
utbildningen som passar mig med en plats som faktiskt
är tacksam för alla unga människors visioner.

Allting är nytt och bekant

Efter en dryg månad i en främmande stad med främmande människor i en skola jag aldrig besökt tidigare känner jag mig ... underligt nöjd.

Konstigt hur något helt okänt kan kännas så bekant.
BTH är nog allt jag förväntade mig och ibland mindre än jag bad om. I stora drag tror jag att det var ett bra beslut (se: lågkonjunkturen).
Det är verkligen befriande att komma hemifrån och äntligen komma igång. Att äntligen kunna berätta vad man håller på med och var man bor utan att behöva skämmas alls -tvärtom.
Skaparglöden känns återkommen -var kan jag scanna mitt kollagé med Beppe Wolgers?!

-Jocke K i röran

Slutligen

Äntligen, efter över 4 års letande står jag inför porten in till vidare utbildning. Jag skulle ljuga om jag sagt att resan hade varit njutbar, förvirring, trötthet och en mindre åldersnoja har jagat mig ständigt. Bristen på körkortet är en del av det...

Det är en diger saga, efter två missade uppkörningar i Stockholm föreslog brodern att jag skulle göra ett försök i Södermanland, där vi har vårt landställe.

Slagen och skamsen slängde jag mig på luren och lyckades hitta en tid i Norrköping, inställd på förlust körde jag och mor dit.
Skakande som ett asplöv körde jag ut bilen med inspektören och försökte memorera 10 månaders träning samt två uppkörningar (mest dom förbannade uppkörningarna).

Redo för undergången parkerade jag bilen och får till min stora förvåning höra en mening som kommer stanna med mig för alltid: "Joakim, (paus) körningen är godkänd." Det kändes som om att vakna ur en mardröm.

Att jag måste expandera inom något ämne vet jag, det är viktigt att vara mångsidig inom media. Foto i sig står sig väldigt svagt som enda kunskap idag.

Utbildning är något som krävs eller erfarenhet. Hur får man erfarenhet om det krävs utbildning för att få den? En utbildning krävs, till stor det idag, känns det som.
Vägen till utbildningen har kantats med många olika sorters reaktioner, de flesta positiva andra hjälpsamma med råd eller saker jag behövt. Ett stort tack till alla er!

Lite mera intressant är nog att jag stött på många lustiga människor på vägen, menat då med start då från när jag upptäckte utbildningen till idag.

Vem kan till exempel glömma studievägledaren som ville att jag skulle hoppas av mina comvux-studier -som var nyckeln till att studera vidare?!

Folk som inte förstått vad det är jag vill studera (nu vet jag hur du känt dig alla år käre bror) och ifrågasatt den på dylika grunder till att rakt på sak ifrågasätta om utbildningen verkligen tillhörde Blekinge tekniska högskola.

Prövningarna har varit många -och fler ska dom bli.


Det var min sista utbildning på min lista, den jag fick besked av sist -och den som jag ville gå mest.

Äntligen är jag på väg någonstans, äntligen en utbildning som jag vill gå till etthundra procent och framför allt: dom tog in mig!

Äventyr.

Så stundar besöket som jag laddad inför så länge. Jag har gått komvux-kurser och planerat. Jag har slitit med körkort med detta besök i åtanke, till en början nästan bara med denna skola i syfte.

Nu när jag står inför besöket till Blekinge så tvekar jag hårt.
Har aldrig varit bra på att "äventyra" och sparka igång mig själv (som tur är har jag vänner som gör det åt mig) och detta är lite av ett praktexempel -man måste satsa för att vinna.

Undrar lite smått, hade det gjort någon skillnad om skolan inte hade haft underliga inträdeskrav?

Troligen inte och det hela kommer lösa sig. Det gör liksom alltid det, på ett eller annat sätt.
Jag är mer än glad att jag har andra problem, andra projekt på gång, för då blir det på något sätt lättare.

Antingen antyder man att det finns värre problem eller (om man ska vara positiv) så blir det inte lika livsviktigt -man har ju annat att satsa på.

Skarpsynta märker att vi är tillbaka i grönskans land, det är väl trevligt?

Början på något?

Så rent positiv kan jag inte påstå att jag är. Dock är det uppenbart att när något går utför är det bra att ha en backup-plan, vilket jag kan med glädje säga att jag har en.
Skolansökningarna förefaller gå utför, tre av dom totalt fyra skolorna har nu uteblivit eller nekat mig. För att strö salt i såren börjar jag tveka över den sista, dels för att jag inte tycker om att "satsa allt på ett kort" men till stor del för att deras intagningsprov är en aning flippat.

För att göra saken bättre ligger skolan i Karlshamn, Blekinge, vilket inte är nästgårds direkt.
"Kommer han till något positivt någon gång?" Definitivt, det som överväger på den ljusa sidan är att jag har arbetat som fotograf under detta år, något som jag väntat på att göra länge.

För att vidare skina ljus på saken så går mitt körkortstagande bra, väldigt bra. Jag klarade i fredags av, om man ska tolka brorsans intryck, en av de värsta momenten i körkortstagandet.
Den riktiga sensmoralen här kan sammanfattas med ett enda ord: utveckling.

Inte att jag är färdig eller har utvecklats klart utan att jag känner att jag kommer framåt och det var ett bra tag sen sist.
Hoppas det går bra i Blekinge och att dom är värda min tid. Mest av allt att dom ska vara riktigt kloka faktiskt...

Ingen utopi?

Att besöka ansökta skolor har jag alltid ansett en börda. Varför ska jag behöva ta tid till att åka? Varför måste alla utbildningar jag söker begära idiotiska saker som andra högskolor inte ens förefaller bry sig om?

Ironiskt nog blev jag slagen på fingrarna i början av denna månad, vid ett besök i en skola i Kalmar. Resan var relativt trevlig, jag åkte med ett bekvämt tåg och bra buss, samt att jag träffade en väldigt trevlig flicka från mitt område.
Men det är nog knappast för resan som man gör denna odyssé, eller hur?

Allting var på plats. Jag hade ingen plats för skepticism, den skolan var visserligen inte mitt personliga förstahandsval men den var definitivt en av Sveriges bästa.

Skolan kändes lite som en uppgraderad och förbättrad version av mitt skolbesök 2008, i Nässjö, som för övrigt skröt om att man kunde söka vidare till just den skola jag besökte.

Det är en annan sak som skulle gör mig väldigt lycklig: om jag kom in på skolan med mina nuvarande kunskaper.
Ty dom tar endast in ett litet fåtal och de flesta med någon form av högskoleutbildning. Om minnet inte sviker mig så sa dom att det var 7,5 på varje ledig plats, med 140 sökanden.

Vilka ska de lyckliga 24 bli?
Jag har inte tid att tänka på sånt dock, körkort och två andra skolor väntar. Jag fick för övrigt just ett brev från BTH, jag är kallad på intervju!

Livet rullar på.

Hoppfullhet

Det känns som om en hel del tomrum är på väg att fyllas, att man vågar testa nya grunder. Det var ett tag sen sist som jag testade gränserna.
Om man ska tänka studiemässigt så var det nog runt 2008 som jag satte mitt förtroende till det akademiska och då fick jag nobben över lag, vilket gjorde mig ytterst frustrerad. Var var min plats? Varför dög jag inte?
Man ska inte grubbla säger min körskolelärare och jäklar vad rätt han har. Undrar hur det kommer kännas att ha körkort i sommar? Jag vågar vara så kaxig, brorsan har visat att det finns ljus i slutet av den tunneln med.

Kommer jag inte in på någon av skolorna ska jag ta det med ro, i så fall var dom inte värdiga mig.

Jag har nog inte varit såhär hoppfull på flera år.