Prestigeångest

Det känns som om det inte spelar någon direkt roll hur länge man har hållit på
med det man gör, vad som än händer har jag nästan alltid en viss mängd prestigeångest

Ibland surrar det i mitt huvud: ”Tänk om jag gör fel, tänk om det inte blir bra?” Oro, ångest och allmän rädsla för att misslyckas, dessa hinder tror jag att måste man övervinna i livet för att uppnå sina mål.

Otroligt lätt att säga, men förhållanden påverkar individen kraftigt. Läraren eller föreläsaren, för att skolan som ett exempel, måste prisa ambitioner och inte slå ner på sina elevers svagare stunder. De måste motivera sina elever till att kämpa vidare och få dem att inse att de faktiskt kan uppnå sina mål och drömmar, oavsett hur nedslagna de må känna sig för stunden. Sammanfattat måste man lära elever se helheten bättre, att det finns ett syfte med vad de gör, även i tidig ålder.

Skolan som jag går på har en egen lösning för att få eleverna att utmana sig själva utan att behöva ta så stora risker. De prisar ambition genom att inte sätt något annat betyg än just godkänt eller underkänt. I detta finns styrkor och svagheter, naturligtvis. På den positiva sidan kan gnällspikar som jag testa oss fram utan rädsla för vilket betyg man kan räkna med att få.

Vad värre är kan man säga att detta upplägg drar till sig en del människor som tror att allt kommer av sig självt. Bara för att betyget och examen som kan anses enkelt att ta så förefaller många tro att de har sitt på det torra. Inte för att upprepa mig själv men arbetsmarknaden inom media-inriktningen är allt annat än trygg.

Jag tror på balans i livet, att man måste hitta sina prioriteringar. När jag började denna utbildning ville jag lära för arbeta inom ett eftersökt och högavlönat område. Efter en del tid och många bra råd insåg jag något väldigt viktigt: man måste uppskatta det man gör och känna ett visst driv. För vad ger mig egentligen pengar om jag mår rent ut sagt uselt?

Om man tar detta till mitt potentiella framtida jobbområde, så flaggar mången föreläsare om det hektiska livet med ytterst lite fritid. Det kan vara okej om det bara gäller en själv men det vore stor skada att uppnå ett ekonomiskt och civilståndsmässigt mål för att totalt misslyckas som förälder.

Prestigeångest är för mig en resa, livet går ju som bekant både upp och ner, med förhoppningsvis ett mål man kan uppskatta.