Konstnärlig frihet

Konstnärlig frihet är något jag sällan nyttjat, i vilket fall inte medvetet. "Fria händer" kanske man kan kalla det. Det är inte ofta jag stött på en kund som givit mig sådana direktiv, nästan alla har premisser eller i vilket fall en vision som de vill förmedla.

Till viss del skulle jag kalla det en ursäkt, en anledning till varför något ser ut som det gör. En bild (eller vilken annan synonym som helst) kan anses som misslyckad eller ett underverk beroende på vem som ser den.
Jag brukar alltid bli tyngd av otydliga direktiv. Skolor som begär bilder av ett obskyrt tema, vad i hela friden vill dom ha egentligen?

Det är dock alltid samma sak vid varje tillfälle i livet, jag tror inte det ska gå, oro i magen men på något sätt kommer man igenom med huvudet ovanför vattnet.
Fotograferande i synnerhet. Mer än något annat, orolig känsla i magen och snurrande huvud... Sedan plötsligt tittar jag ner på kameran och ser att jag tagit över fyrahundra bilder.

Man faller in lite som i trans, ett mantra någonstans där i livets röra.
Det vill säga om teknologin fungerar som den ska. Två gånger har den bråkat med mig, man kan aldrig, aldrig någonsin tumma på kvalitén.

Ofta undrar man: "Varför har ingen lärt mig det?".

Jag tror dock att det bästa svaret är att man ska lära ut det själv.
Ingen ska behöva uppleva det här, det ska jag se till.