Jag har nog aldrig tyckt om frågor om en själv. Särskilt inte frågor om vad man gör, vad man gjort eller vad man tyr sig till. Naturligtvis ställer jag själv sådana frågor, så man får väl ta det med en nypa salt.
Men ibland känns det mera som statussymboler, trams och ego-onani än generellt intresse. I grundskolan hade jag en vän som ständigt tjatade på mig om att jag måste skaffa mig ett favoritband som jag skulle ha som svar när någon frågade. Detta för att jag skulle framstå som bättre, samt att personen i fråga inte skulle bli skrämd.
Vem minns inte gymnasiets motsvarighet: "Vad hände i helgen då?" eller: "Vad hände i helgen då?". Den sistnämnda kunde man till och med höra på en tisdag, ja jävlar.
Fast mesta av allt beror det nog på att skallen blir tom när jag får sådana frågor och man blir nervös..
Tror nog att jag har en bekant som blivigt arbetslös i nästan alla bekantskapskretsar nu. Lågkonjunkturen börjar nästan bli på modet, den nämns i radioreklam, är med i reklambanners på stan, den är kort sagt svår att missa.
Enda sen jag var liten har jag haft svårt att engagera mig i dylika problem, jag har nästan alltid föredragit att ha huvudet någon annanstans.
Nog för att jag har skärpt mig (till viss del) med verklighetsuppfattningen och allmänbildningen men jag känner ändå en viss dragning till det simpla, eller snarare det mera annorlunda och spännande. Mer spännande än lågkonjunktur.
Att skapa en egen värld med foto är magiskt. Att ingen kan med lätthet peka ut platsen eller vad jag vill förmedla. Det är min plats, den andra skogen.
