"Förloraren ger upp"

"He who dares wins."
Ett bra ordspråk tycker jag, men att våga göra något är en sak och att se alternativen är något helt annat.

En vän till mig sade sin egna filosofi som troligen skulle kunna rivalisera det gamla brittiska ordspråket.
"Den som ger upp förlorar."
Vackert, inte sant?
Först höll jag inte med, mycket händer efter varje försök i det här livet. Man kritiserar sig själv efter misstag, man ser andra lyckas bättre, man försöker sig på något lättare, kort sagt: listan kan göras lång.
Men om man aldrig ger upp och kämpar på blir allt bra då?
I den bästa av världar tror jag det, men jag är allt annat än euforisk
(men jag försöker i alla fall att inte vara pessimist).

Jag tycker dock att varje försök är värt något och att förkasta är bland det sämsta man kan göra i det här livet.
"Ingenting blir gjort om man inget gör"
Den kom jag på här och nu, faktiskt.
En aning sämre och inte särskilt informativ men rätt okej.

Det vill säga om man hoppar över att det är en dubbelnegation i den..

En Bildblogg?

Har en allmän bra känsla för hela den här bildbloggen. Ska pointera att jag rakt ut föraktade bloggar innan jag började med det här projektet (och gör det till viss del än). Ironiskt nog tycker jag det är lite likt mig, lite fördomsfullt gnäll på något tills jag prövar det själv å utvecklar en riktig åsikt.

Den har ju bara varit uppe sen i mars 2009, men enda är det en av de mest raka saker jag gjort på väldigt länge.

Jag letade efter något att göra inom mitt område. Brorsan gjorde hemsidor när han var rastlös, för att hålla sig igång. Kunde inte begripa vad min motsvarighet var.
Det var när jag besökte fotografen Micke Bergs hemsida som det slog mig: (i klartext) "En Sån vill jag ha!"

Inte för att den är Sveriges mest besökta blogg eller något sådant, men den håller mig igång. Den ger mig ett syfte, en anledning till att fota.

Tack ska gå till min bror Robert, utan dig hade det aldrig blivit något.
Som så mycket annat.

Stilla så stilla

Rastlöshet skjuter mig i ryggen. Sen jag gick ut gymnasiet har jag av någon ogrunderlig anledning önskat hoppa på någon slags "tåg". Företag eller utbildning, rikta mig åt något håll och jag skjuter av.

Tiden går, inget jobb fås och skolorna är ointresserade. Personligen blir jag inte den mest effektiva människan under dessa förhållanden.
Under alldeles för lång tid var jag arbetslös, något jag grämer mig för nu. Som min bror säger: "Du vill, men tiden vill inte och det är synd".

Dramatiskt, va? Det är det inte, mögel är vad det är.