BlixtJocke

Prestigeångest

2011-12-04T13:31:00.006+01:00

Det känns som om det inte spelar någon direkt roll hur länge man har hållit på
med det man gör, vad som än händer har jag nästan alltid en viss mängd prestigeångest

Ibland surrar det i mitt huvud: ”Tänk om jag gör fel, tänk om det inte blir bra?” Oro, ångest och allmän rädsla för att misslyckas, dessa hinder tror jag att måste man övervinna i livet för att uppnå sina mål.

Otroligt lätt att säga, men förhållanden påverkar individen kraftigt. Läraren eller föreläsaren, för att skolan som ett exempel, måste prisa ambitioner och inte slå ner på sina elevers svagare stunder. De måste motivera sina elever till att kämpa vidare och få dem att inse att de faktiskt kan uppnå sina mål och drömmar, oavsett hur nedslagna de må känna sig för stunden. Sammanfattat måste man lära elever se helheten bättre, att det finns ett syfte med vad de gör, även i tidig ålder.

Skolan som jag går på har en egen lösning för att få eleverna att utmana sig själva utan att behöva ta så stora risker. De prisar ambition genom att inte sätt något annat betyg än just godkänt eller underkänt. I detta finns styrkor och svagheter, naturligtvis. På den positiva sidan kan gnällspikar som jag testa oss fram utan rädsla för vilket betyg man kan räkna med att få.

Vad värre är kan man säga att detta upplägg drar till sig en del människor som tror att allt kommer av sig självt. Bara för att betyget och examen som kan anses enkelt att ta så förefaller många tro att de har sitt på det torra. Inte för att upprepa mig själv men arbetsmarknaden inom media-inriktningen är allt annat än trygg.

Jag tror på balans i livet, att man måste hitta sina prioriteringar. När jag började denna utbildning ville jag lära för arbeta inom ett eftersökt och högavlönat område. Efter en del tid och många bra råd insåg jag något väldigt viktigt: man måste uppskatta det man gör och känna ett visst driv. För vad ger mig egentligen pengar om jag mår rent ut sagt uselt?

Om man tar detta till mitt potentiella framtida jobbområde, så flaggar mången föreläsare om det hektiska livet med ytterst lite fritid. Det kan vara okej om det bara gäller en själv men det vore stor skada att uppnå ett ekonomiskt och civilståndsmässigt mål för att totalt misslyckas som förälder.

Prestigeångest är för mig en resa, livet går ju som bekant både upp och ner, med förhoppningsvis ett mål man kan uppskatta.

Möjligheter.

2011-10-30T16:29:00.005+01:00

Livet har verkligen förändrats sen jag flyttade till Karlshamn.
Måhända är detta något som säger sig själv när någon flyttar
ifrån Stockholm till Karlshamn. Jag har faktiskt fått många
färggranna reaktioner på min närvaro, allt ifrån avsmak,
intresse, till och med ett antal (ytterst få) fall av beundran.
Så vad gör jag här? Det rakaste och mest korrekta svaret är
att jag utbildar mig på den tekniska högskolan som ligger i
staden. Detta vore ett extremt torrt sätt att uttrycka sig och
inte alls min smak. Jag är här inte bara för att studera utan
även för att den här staden ger mig så otroligt många fler
möjligheter än vad Sveriges huvudstad gör.

Innan jag flyttade ner så arbetade jag bland annat som
mingelfotograf på en nattklubb i Stockholm. Detta var mitt
försök till att ”gå den långa vägen”. Jobbet var stressigt, tiderna
ansträngande och arbetsmiljön rent horribel. Ofta fick man
stå ut med hot, otrevliga och oberäkneliga människor -ibland
till och med våld. Min så kallade chef träffade jag bara ett
fåtal gånger under öronbedövande musik. Efter vägrad
betalning på ostadiga grunder kände jag att det var nog,
”den långa vägen” verkade kantad av misär.

I bagaget hade jag då en serie sporadiska mediajobb
som rotade sig hela vägen tillbaka till min tid som
sjuttonåring, samt en gymnasieutbildning. Inte en käft
brydde sig om min vilja att lyckas, bara att jag
saknade erfarenhet och/eller högskoleutbildning.

Alla försök till att slå sig fram bemöttes med motstånd.
Sökandet efter en startbana, en infallsvinkel till branschen,
artade sig till att möjligen bli fotoassistent? Frågan som
uppstod då jag till slut kom i kontakt med en människa var:
”Hur många års erfarenhet som assisten har du?”.

Istället för att vidare tolerera mitt underläge bestämde
jag mig för att skaffa mig kunskaper som skulle kunna
vända på hela situationen. Till Karlshamn flyttade jag,
började en teknisk högskola och skaffade min första egna
lägenhet. Efter fyra långa år av sökande fann jag änligen
utbildningen som passar mig med en plats som faktiskt
är tacksam för alla unga människors visioner.

Allting är nytt och bekant

2010-10-12T21:24:00.004+02:00

Efter en dryg månad i en främmande stad med främmande människor i en skola jag aldrig besökt tidigare känner jag mig ... underligt nöjd.

Konstigt hur något helt okänt kan kännas så bekant.
BTH är nog allt jag förväntade mig och ibland mindre än jag bad om. I stora drag tror jag att det var ett bra beslut (se: lågkonjunkturen).
Det är verkligen befriande att komma hemifrån och äntligen komma igång. Att äntligen kunna berätta vad man håller på med och var man bor utan att behöva skämmas alls -tvärtom.
Skaparglöden känns återkommen -var kan jag scanna mitt kollagé med Beppe Wolgers?!

-Jocke K i röran

Slutligen

2010-08-26T22:10:00.007+02:00

Äntligen, efter över 4 års letande står jag inför porten in till vidare utbildning. Jag skulle ljuga om jag sagt att resan hade varit njutbar, förvirring, trötthet och en mindre åldersnoja har jagat mig ständigt. Bristen på körkortet är en del av det...

Det är en diger saga, efter två missade uppkörningar i Stockholm föreslog brodern att jag skulle göra ett försök i Södermanland, där vi har vårt landställe.

Slagen och skamsen slängde jag mig på luren och lyckades hitta en tid i Norrköping, inställd på förlust körde jag och mor dit.
Skakande som ett asplöv körde jag ut bilen med inspektören och försökte memorera 10 månaders träning samt två uppkörningar (mest dom förbannade uppkörningarna).

Redo för undergången parkerade jag bilen och får till min stora förvåning höra en mening som kommer stanna med mig för alltid: "Joakim, (paus) körningen är godkänd." Det kändes som om att vakna ur en mardröm.

Att jag måste expandera inom något ämne vet jag, det är viktigt att vara mångsidig inom media. Foto i sig står sig väldigt svagt som enda kunskap idag.

Utbildning är något som krävs eller erfarenhet. Hur får man erfarenhet om det krävs utbildning för att få den? En utbildning krävs, till stor det idag, känns det som.
Vägen till utbildningen har kantats med många olika sorters reaktioner, de flesta positiva andra hjälpsamma med råd eller saker jag behövt. Ett stort tack till alla er!

Lite mera intressant är nog att jag stött på många lustiga människor på vägen, menat då med start då från när jag upptäckte utbildningen till idag.

Vem kan till exempel glömma studievägledaren som ville att jag skulle hoppas av mina comvux-studier -som var nyckeln till att studera vidare?!

Folk som inte förstått vad det är jag vill studera (nu vet jag hur du känt dig alla år käre bror) och ifrågasatt den på dylika grunder till att rakt på sak ifrågasätta om utbildningen verkligen tillhörde Blekinge tekniska högskola.

Prövningarna har varit många -och fler ska dom bli.

Det var min sista utbildning på min lista, den jag fick besked av sist -och den som jag ville gå mest.

Äntligen är jag på väg någonstans, äntligen en utbildning som jag vill gå till etthundra procent och framför allt: dom tog in mig!

Äventyr.

2010-06-17T19:11:00.003+02:00

Så stundar besöket som jag laddad inför så länge. Jag har gått komvux-kurser och planerat. Jag har slitit med körkort med detta besök i åtanke, till en början nästan bara med denna skola i syfte.

Nu när jag står inför besöket till Blekinge så tvekar jag hårt.
Har aldrig varit bra på att "äventyra" och sparka igång mig själv (som tur är har jag vänner som gör det åt mig) och detta är lite av ett praktexempel -man måste satsa för att vinna.

Undrar lite smått, hade det gjort någon skillnad om skolan inte hade haft underliga inträdeskrav?

Troligen inte och det hela kommer lösa sig. Det gör liksom alltid det, på ett eller annat sätt.
Jag är mer än glad att jag har andra problem, andra projekt på gång, för då blir det på något sätt lättare.

Antingen antyder man att det finns värre problem eller (om man ska vara positiv) så blir det inte lika livsviktigt -man har ju annat att satsa på.

Skarpsynta märker att vi är tillbaka i grönskans land, det är väl trevligt?

Början på något?

2010-06-13T15:52:00.004+02:00

Så rent positiv kan jag inte påstå att jag är. Dock är det uppenbart att när något går utför är det bra att ha en backup-plan, vilket jag kan med glädje säga att jag har en.
Skolansökningarna förefaller gå utför, tre av dom totalt fyra skolorna har nu uteblivit eller nekat mig. För att strö salt i såren börjar jag tveka över den sista, dels för att jag inte tycker om att "satsa allt på ett kort" men till stor del för att deras intagningsprov är en aning flippat.

För att göra saken bättre ligger skolan i Karlshamn, Blekinge, vilket inte är nästgårds direkt.
"Kommer han till något positivt någon gång?" Definitivt, det som överväger på den ljusa sidan är att jag har arbetat som fotograf under detta år, något som jag väntat på att göra länge.

För att vidare skina ljus på saken så går mitt körkortstagande bra, väldigt bra. Jag klarade i fredags av, om man ska tolka brorsans intryck, en av de värsta momenten i körkortstagandet.
Den riktiga sensmoralen här kan sammanfattas med ett enda ord: utveckling.

Inte att jag är färdig eller har utvecklats klart utan att jag känner att jag kommer framåt och det var ett bra tag sen sist.
Hoppas det går bra i Blekinge och att dom är värda min tid. Mest av allt att dom ska vara riktigt kloka faktiskt...

Ingen utopi?

2010-05-19T11:49:00.003+02:00

Att besöka ansökta skolor har jag alltid ansett en börda. Varför ska jag behöva ta tid till att åka? Varför måste alla utbildningar jag söker begära idiotiska saker som andra högskolor inte ens förefaller bry sig om?

Ironiskt nog blev jag slagen på fingrarna i början av denna månad, vid ett besök i en skola i Kalmar. Resan var relativt trevlig, jag åkte med ett bekvämt tåg och bra buss, samt att jag träffade en väldigt trevlig flicka från mitt område.
Men det är nog knappast för resan som man gör denna odyssé, eller hur?

Allting var på plats. Jag hade ingen plats för skepticism, den skolan var visserligen inte mitt personliga förstahandsval men den var definitivt en av Sveriges bästa.

Skolan kändes lite som en uppgraderad och förbättrad version av mitt skolbesök 2008, i Nässjö, som för övrigt skröt om att man kunde söka vidare till just den skola jag besökte.

Det är en annan sak som skulle gör mig väldigt lycklig: om jag kom in på skolan med mina nuvarande kunskaper.
Ty dom tar endast in ett litet fåtal och de flesta med någon form av högskoleutbildning. Om minnet inte sviker mig så sa dom att det var 7,5 på varje ledig plats, med 140 sökanden.

Vilka ska de lyckliga 24 bli?
Jag har inte tid att tänka på sånt dock, körkort och två andra skolor väntar. Jag fick för övrigt just ett brev från BTH, jag är kallad på intervju!

Livet rullar på.

Hoppfullhet

2010-04-19T17:40:00.005+02:00

Det känns som om en hel del tomrum är på väg att fyllas, att man vågar testa nya grunder. Det var ett tag sen sist som jag testade gränserna.
Om man ska tänka studiemässigt så var det nog runt 2008 som jag satte mitt förtroende till det akademiska och då fick jag nobben över lag, vilket gjorde mig ytterst frustrerad. Var var min plats? Varför dög jag inte?
Man ska inte grubbla säger min körskolelärare och jäklar vad rätt han har. Undrar hur det kommer kännas att ha körkort i sommar? Jag vågar vara så kaxig, brorsan har visat att det finns ljus i slutet av den tunneln med.

Kommer jag inte in på någon av skolorna ska jag ta det med ro, i så fall var dom inte värdiga mig.

Jag har nog inte varit såhär hoppfull på flera år.

Att komma framåt

2010-03-27T18:13:00.006+01:00

Jag kan nog inte minnas när jag varit såhär uppbokad och samtidigt haft lust för att boka upp mig ännu mera!

Dom senaste två veckorna har varit prövande, jag har avancerat inom körkort och samtidigt arbetat mig igenom ett antal fotojobb. Körkortet först, med en bra lärare kommer man långt och det känns verkligen som man har hittat en nu.
Jag är ju inte den ende med framsteg, brorsan har uppkörningstid bokad. Jag är övertygad om att han spikar den, omöjligt vore väl annat med den fokus han har.

Jag har inte riktigt kommit så långt men jag ska klara det här, har bokat in fem lektioner på fyra dagar för att verkligen klämma ut så mycket som möjligt.

På skolfronten har jag nu sökt två stycken, den jag allra helst vill gå och en liten utmanare.

De andra kräver bilder så jag har samlat en kollektion och printat, om jag någonsin får ändan ur vagnen och hämtar dem.

Skämt å sido så känns det som en relativt stor möjlighet att jag studerar i höst, var och när är ju i allra högsta grad osäkert men det ska definitivt vara med möjlighet till körkort och bil.

Inte för att jag har någon. Man ska ju dock tänka postivt eller hur?

Det börja närma sig

2010-03-06T18:20:00.004+01:00

Körskolan går minsann bättre än förväntat för mig. Förra veckan gjorde jag större framsteg än jag trodde möjligt, bara en sån sak som att läraren ger mig nycklarna på väg till bilen ger mig en känsla av att det kan finnas ljus vid tunneln. Äntligen har jag hittat en lärare jag trivs med. Jag och brorsan gick igenom några stycken och ibland undrar man faktiskt hur dom mår egentligen?
Det börjar närma sig med ansökningarna och tiden börjar bli knapp för den relaterade ekonomibiten så att säga. Huvudet ovanför vattnet är nog värt att säga, jag tror att det sämsta jag kan göra för tillfället är att stanna, särskilt med körkortet.
Jag känner dock en överväldigande positiv känsla för det här året, jag har gjort saker jag faktiskt aldrig vågat tidigare och övervunnit hinder som jag aldrig sett som överkomliga.

Ja eller så stora bragder är det inte, men känslan av att lyckas med något och nästan känna att man är lite på rätt väg är väldigt lugnande måste jag säga.
Så varför inte fortsätta såhär? Måtte året fortsätta ge resultat, så döda åt vintern och lågkonjunkturen nu. För det finns ingen som vill ha någon av dem där ute, är jag nästan hundra på.

Here we go

2010-02-16T19:39:00.003+01:00

Nu är det goda tider, kan man säga. Den nya blixten är betald och nu går man med plus. Nu gäller det bara att hitta mera jobb, flera chanser.

Det är väl bara att se saken för vad den är, med lågkonjunktur och andra dylika faktorer.
Det betyder dock inte att jag tycker man ska ge upp eller sluta försöka, bara att man inte ska klandra sig själv. Det är dock inte lätt, livet är inget vakuum och runt en ser man släkt och vänner lyckas och hålet man står i blir större.

Har man väldigt stor otur har man någon i sin närhet som begär och inte ser dessa faktorer, då känns det verkligen värre.
Är väldigt nyfiken på ansökningen till utbildningen jag vill gå. Den öppnar i Mars, då får jag reda på vilken extrauppgiften är och kanske lite mera konkret vad de begär. Om något så har deras webbsida varit under alla mina förväntningar, rörig, osammanhängande och fram för allt ouppdaterad.

Är dock glad att jag tog mig i kragen och ringde dom.
Jag hoppas bara att jag ska tjäna nog med pengar för att få ihop till den där bärbara datorn som dom kräver att man har. Det måste ju vara en bra dator också, vilket innebär att den kommer att vara dyr.

Men smakar det så kostar det, eller hur?

Relax

2010-02-07T21:44:00.003+01:00

Jag undrar hur mycket tid och ork man lägger ner på att oroa sig helt i onödan?
Det är definitivt ett mänskligt beteende, men varför förefaller vissa av oss vara totalt lugna när andra bokstavligen spattar över minsta lilla?
Måhända går det att träna bort? I så fall kan det nog vara en tanke, om något blir man nog lyckligare och kanske till och med lever längre? Då tänkte jag på att man anstränger sig mindre psykiskt.

Å andra sidan håller man sinnet skarpt, förstås då med rädsla för att misslyckas. Jag gör det i vilket fall.
I början av förra veckan fick jag ett harmlöst sms från min arbetsgivare, genast blåste jag upp innehållet till rent fåniga proportioner och började spekulera.

"Vad kan han mena?", "Naturligt vis är han inte nöjd med..." Med mera...
När jag till slut kollade upp saken var det inget stort, inga problem som inte kunde lösas.
Samma vecka blir jag tillsagd av en lärare att försöka lugna ner mig och inte begära så mycket av mig själv.

Jag tror att saken kan ses som bevisad, eller hur?

Konstnärlig frihet

2010-01-25T17:21:00.003+01:00

Konstnärlig frihet är något jag sällan nyttjat, i vilket fall inte medvetet. "Fria händer" kanske man kan kalla det. Det är inte ofta jag stött på en kund som givit mig sådana direktiv, nästan alla har premisser eller i vilket fall en vision som de vill förmedla.

Till viss del skulle jag kalla det en ursäkt, en anledning till varför något ser ut som det gör. En bild (eller vilken annan synonym som helst) kan anses som misslyckad eller ett underverk beroende på vem som ser den.
Jag brukar alltid bli tyngd av otydliga direktiv. Skolor som begär bilder av ett obskyrt tema, vad i hela friden vill dom ha egentligen?

Det är dock alltid samma sak vid varje tillfälle i livet, jag tror inte det ska gå, oro i magen men på något sätt kommer man igenom med huvudet ovanför vattnet.
Fotograferande i synnerhet. Mer än något annat, orolig känsla i magen och snurrande huvud... Sedan plötsligt tittar jag ner på kameran och ser att jag tagit över fyrahundra bilder.

Man faller in lite som i trans, ett mantra någonstans där i livets röra.
Det vill säga om teknologin fungerar som den ska. Två gånger har den bråkat med mig, man kan aldrig, aldrig någonsin tumma på kvalitén.

Ofta undrar man: "Varför har ingen lärt mig det?".

Jag tror dock att det bästa svaret är att man ska lära ut det själv.
Ingen ska behöva uppleva det här, det ska jag se till.

Livet är underligt

2010-01-17T17:05:00.002+01:00

Är inte livet underligt? Jag har sökt, skickat mail, ringt och kämpat med att få in en fot i mingelfotograf-branschen utan resultat. Jag gav för tillfället upp den kampen och sökte vad man kan kalla "vanliga jobb" istället.

För bara ett par dar sedan blev jag tipsad av en vän om en krog som sökte fotografer, "Ja, varför inte tänkte jag?" och sände iväg ett mail.
Dagen efter blir jag kontaktad, dom undrar om jag vill ha jobbet. Samma dag, samma kväll, is i magen nu grabben...
Det var bara att ta för sig av något jag väntat på länge.

Tack till Erika som tipsa mig om jobbet!

Många bäckar små

2010-01-11T18:55:00.003+01:00

Idag är dagen jag äntligen fick ändan ur vagnen och ringde skolan som jag vill söka till. Jobbiga telefontider och dålig dygnsrymt (vilket bara är mitt fel) kan vara en del anledningar. Saken i fråga gjorde mig en aning nervös också, helt i onödan.
Det tog tid för mig att komma till skott, tycker jag i vilket fall. Å andra sidan börjar inte ens antagningarna förrän i mars detta år. Det känns dock bra, ett problem ut världen. För att inte tala om att jag fick reda på att utbildningen var gratis.

Studiemedel och en bärbar dator (plus kost och logi, naturligtvis) ska dock inte glömmas.
Inget nytt på arbetssökarfronten, men det gäller väl egentligen bara att hålla ången uppe. Mera bildblogg makes my day.

Öppna fält

2010-01-04T19:14:00.002+01:00

Det är när man stå inför många val som den egentliga frågan kommer fram: "Är du optimist eller pessimist?" Mera exakt: ska låter man möjligheterna dra ner en eller gör man någonting av det?
Utan någon anledning att ha någon åsikt om läget, alla fält ligger (i regel i vilket fall,) öppna. Det är ungefär så jag känner just nu, med matten avklarad så väntar ansökningar, körskola (med en bok som många lärt sig avsky) samt arbetsansökningar.
Det gäller helt enkelt att ta tjuren vid hornen och göra något. Allt för ofta har jag märkt att dylika utmaningar hindrar mig snarare än leder till något. Det får inte ske denna gång, nu ska det bli något. Nu ska jag bli något.

Nästa år

2009-12-02T16:53:00.003+01:00

Trycket avtar lite, man tar en titt omkring sig och ser allt man lagt åt sidan i stressen. Bland annat denna bildblogg. Kastade ett öga på det senaste inläggets datum och greppade kameran så fort jag kunde.

Kursen börjar nå sitt slut, det omtalade provet gick bra men det därefter inte så bra. Det löser sig, jag har inte kommit så här långt för att ducka under. Min kompis hade rätt i att jag skulle få en riktig lärare, annat än under gymnasietiden.
"Så nästa år då?", är den tanke som slår mig i början av december varje år. Samt att man utvärderar året och undrar vart det tog vägen egentligen? Året har dock varit mycket mera givande än det föregående, nu har jag både mål och är på gång.

Inget grepp

2009-11-04T17:42:00.004+01:00

Det börjar kännas av att den här matten är lite krånglig. Ofta säger folk att just den här kursen är den svåraste, tydligen har brorsan fallit på just den delen jag är på just nu.
Kan förstå varför, av någon anledning känns det inte som om man får grepp om det.

Är dock innerligt glad över att provet är framflyttat, egentligen skulle det varit idag. Det hade nog inte gått särskilt bra alls, men nu gäller det att ta vara på den tid man fått.
Men om man misslyckas då? Inget man siktar på, men samtidigt ska man nog inte bryta ihop om man bemöts av ett IG (men nog är man ledsen i ett antal timmar efteråt i vilket fall).

Mörkret börjar komma, inte direkt uppskattat av fotografer. Det går ju att göra nånting av det, som det mesta, men det är inte direkt inspirerande. Studiofoto har aldrig varit min grej, fick inte direkt grepp om det eller fann något större intresse.

Det enda som finns i mitt huvud denna dag, denna stund är provet på fredag. Hålla tummarna?

Höstljus

2009-10-15T16:13:00.005+02:00

När jag var liten tyckte jag alltid bäst om sommaren, varmt, ljust och mycket fritid för de flesta av ens närmaste. Samt naturligtvis att jag fyller år under sommarhalvåret.

Men för att bo i Sverige krävs nog att man lär sig uppskatta något med alla årstider som bjuds, inte särskilt lätt kanske, i ett land där solljuset ibland förefaller ha tagit ledigt.
Av någon anledning har jag missat hösten när det gäller bilder. Den har flugit mig spårlöst förbi, tills den nått sitt slutgiltiga "fulstadium" och då tycker jag det är försent. Man blir deprimerad, man känner att man missat något.

Det är när himlen är dödsgrå och solen bortflugen jag längtar efter nästa steg. Snabbt framåt, ge mig ett vitt lyser över nejden.
I jobbsökandet har jag fått ett antal besökare på min site från oväntat håll.
Det slog mig med total häpnad när matchmakern, eller vad begreppet för en person som ska hjälpa få ett jobb är (nej, inte jobbcoach.), sa att han hade besökt min site och var imponerad.

Bonus, kallar jag det, något jag sällan tackar nej till.

En aning inklämd

2009-10-11T18:45:00.002+02:00

Börjar se ett mönster i mina egna bilder, lite av en upprepning. I gymnasiet sa de alltid att man skulle "hitta sin egna stil". Själv är jag mest orolig över att bli tjatig, att man ska framstå som trist och enkel att förstå.

Så här års förra året fotograferade jag i en liknande form, i jakt efter overklighet eller surrealism om man vill. Om bilden är attraherande men samtidigt förvirrande har jag lyckats.

Samt förstås, att du inte har någon som helst aning om var bilden är tagen..
Bäst att bara köra på, ta mera bilder, klaga sin nöd och vara glad för det man har. Som till exempel: en ny fräsh värmepump ifrån CTC (har jag sagt att jag frusit i 4 år?).

Detta blir nog den sista souterrängvåning jag bor i, kallt, murrigt och ett jäkla oväsen ovanför skallen. Helt okej på sommaren dock och inget problem när folk håller sig lugna.
Kanske har jag klandrat våningen för hårt. Det är trots allt inte dess fel att värmesystemet används åt häcklefjäll. Ska ta en bättre titt denna vinter.

Man borde nog fotografera lite mera.
Det var väldigt vad ont om tid man plötsligt fick..

Uppryckning.

2009-09-30T21:35:00.004+02:00

Min studier går faktiskt långt över vad jag väntat mig, men ändå är jag en aning missnöjd. Överskattade mig själv på det senaste provet och fick ta straffet för det. En hel del slarvfel och missuppfattningar..

Ironiskt nog är detta ett väldigt gott tecken.
När jag sökte kursen minns jag rädslan för underkänt och nu känner jag missnöje över att jag blev godkänd?

Ska se saken ur ett mera positivt perspektiv: IG innebar omprov i januari 2010!
Tack för att jag slipper det.

Att lära sig något nytt.

2009-09-13T20:10:00.004+02:00

Kändes väldigt lättare på något underligt sätt att finna att jag mådde mycket bättre detta år än vad jag gjorde tidigare år och månad.

Det känns bra att ha något på gång, att ha ett steg under utveckling, även om det är litet.
Jag hade själv ingen aning om hur viktigt det var att försöka göra något som (praktiskt taget) bevisa för dig själv att du klarar av att lära dig, att utvecklas. Mest av allt att du kan klara av utmaningar.

Är dock inte nyfrälst eller så, menar att jag känner motivation, något som jag inte sett röken av på väldigt länge.
Bland annat fann jag på vägen hem att det skett en bilolycka med polis närvarande. Med kameran i högsta hugg började jag fota för fullt.

Fick påtryckningar av både polis och andra fotografer, om att det inte var något att ha.
Dom har väl olika anledningar, men jag ringde upp lokaltidningen som inte hade hört något alls om det tidigare och var intresserade.
Vi får se om det blir något av dom bilderna, men det viktiga är att försöka och att inte ge upp.
Som min vän sa: "Förloraren ger upp."

Hösten stundar

2009-08-17T17:18:00.003+02:00

Sommaren har varit fin tycker jag, trots regnet och trots att jag fick avstå från utlands resor av ekonomiska skäl.

Mest av allt för att hösten har mycket att ge, många möjligheter. Det känns som om det var ett tag sedan jag tänkte så.
Mitt rum är ju äntligen klart-bara det! Det var i September vi tröttnade och vi tog tag i det, "en totalrenovering" som en bekant kallade det.

Ljusare, fräshare och bättre organiserat men jävlar vilken tid det tog.

Det enda som är kvar av det gamla rummet är min taklampa (som jag av misstag halvt slagit sönder).

Värmepump är på gång och om allt klaffar kan nog 2009 års vinter bli mera mild för vår del. Hösten kan komma för min del, den ska inte knäcka mig. (Ta i trä.)

Hittat en jag gillar

2009-08-05T23:56:00.003+02:00

Jag börjar snart en kurs, studiekomplettering, inför en utbildning jag ska söka till. Tänk att jag hittade en utbildning som verkligen intresserar mig.

Tänk om jag gjort det innan jag gick ut gymnasiet?
Minns att jag letade efter utbildningar men visste själv inte riktigt vad jag ville göra eller bli. Jag ville prata med någon om saken, diskutera saken med en person som finns där för ungdomarna för just framtida studier.
Tråkigt nog hade inte mitt gymnasium någon syo-konsulent, "man måste inte ha det" och på det klarade dom sig undan.

Dom sade dock att man kunde komma till dom med frågor men varför skulle jag göra det? Jag hyste sällan särskilt mycket förtroende för dom som erbjöd sig och inte heller hade dom tid.

Men nu ska det bli andra bullar, har siktet ställt och mål i sinnet. Det skulle väl va fan om man inte lyckades nu...

"Förloraren ger upp"

2009-07-20T19:49:00.003+02:00

"He who dares wins."
Ett bra ordspråk tycker jag, men att våga göra något är en sak och att se alternativen är något helt annat.

En vän till mig sade sin egna filosofi som troligen skulle kunna rivalisera det gamla brittiska ordspråket.
"Den som ger upp förlorar."
Vackert, inte sant?
Först höll jag inte med, mycket händer efter varje försök i det här livet. Man kritiserar sig själv efter misstag, man ser andra lyckas bättre, man försöker sig på något lättare, kort sagt: listan kan göras lång.
Men om man aldrig ger upp och kämpar på blir allt bra då?
I den bästa av världar tror jag det, men jag är allt annat än euforisk
(men jag försöker i alla fall att inte vara pessimist).

Jag tycker dock att varje försök är värt något och att förkasta är bland det sämsta man kan göra i det här livet.
"Ingenting blir gjort om man inget gör"
Den kom jag på här och nu, faktiskt.
En aning sämre och inte särskilt informativ men rätt okej.

Det vill säga om man hoppar över att det är en dubbelnegation i den..

En Bildblogg?

2009-07-05T00:05:00.003+02:00

Har en allmän bra känsla för hela den här bildbloggen. Ska pointera att jag rakt ut föraktade bloggar innan jag började med det här projektet (och gör det till viss del än). Ironiskt nog tycker jag det är lite likt mig, lite fördomsfullt gnäll på något tills jag prövar det själv å utvecklar en riktig åsikt.

Den har ju bara varit uppe sen i mars 2009, men enda är det en av de mest raka saker jag gjort på väldigt länge.

Jag letade efter något att göra inom mitt område. Brorsan gjorde hemsidor när han var rastlös, för att hålla sig igång. Kunde inte begripa vad min motsvarighet var.
Det var när jag besökte fotografen Micke Bergs hemsida som det slog mig: (i klartext) "En Sån vill jag ha!"

Inte för att den är Sveriges mest besökta blogg eller något sådant, men den håller mig igång. Den ger mig ett syfte, en anledning till att fota.

Tack ska gå till min bror Robert, utan dig hade det aldrig blivit något.
Som så mycket annat.

Stilla så stilla

2009-07-01T00:49:00.003+02:00

Rastlöshet skjuter mig i ryggen. Sen jag gick ut gymnasiet har jag av någon ogrunderlig anledning önskat hoppa på någon slags "tåg". Företag eller utbildning, rikta mig åt något håll och jag skjuter av.

Tiden går, inget jobb fås och skolorna är ointresserade. Personligen blir jag inte den mest effektiva människan under dessa förhållanden.
Under alldeles för lång tid var jag arbetslös, något jag grämer mig för nu. Som min bror säger: "Du vill, men tiden vill inte och det är synd".

Dramatiskt, va? Det är det inte, mögel är vad det är.

Sommartider

2009-06-24T18:35:00.003+02:00

Tror inte jag uppskattat sommaren så mycket som jag gör nu. Har nog aldrig riktigt förstått hur mycket solljuset, värmen och grönskan påverkat en. Jag skulle lägga skulden på Värmdö kommun som förser oss med lokaltrafik men SL har klarat vintern ganska bra.
Inte som 2005 när jag flytta hit, det va en riktigt krash det!
Om jag ska klandra någon eller något skulle jag nog fokusera på det faktum att vi kört vintern igenom utan fungerande värmesystem. Nå, från mitten av november till mars fick vi en skvätt men sen va det tillbaks till kylan. Värmepumpen paj och oljan för dyr, så vad göra?
Det kallas ved, det man får ur skogen. Jag kan med gott samvete säga att jag inte kapat ett enda träd. Dock har man plockat fallet virke och dylikt.
Inte en chans att jag gör om detta, snål farsa, lågkonjunktur eller vad som helst.

Detta slit hamnar nog inte i mitt CV gissar jag?

Life on the island

2009-05-30T00:04:00.003+02:00

Livet på ön går inte alltid som jag vill. Om jag ska vara extra gnällig skulle jag säga att det går mig på nerverna. Långt från stan, långt från affären, dåliga förbindelser samt minst minst 2 strömavbrott under vintern.

Fast jag är nog den som klagar mest på den fronten i min familj. Även om avståndet till det mesta stör alla.
Men jag har inte körkort, inte heller har jag pengar till körkort. Det stör mig att jag ska åka de usla förbindelserna som tar nästan dubbla tiden, jämfört med bil, för att ta körkort.

Är jag mera en stadsmänniska? Ärligt talat vet jag inte, måhända är det så, jag har inte prövat. Det ser inte ut som jag kommer kunna "pröva" på ett bra tag heller, allt står ju bara still.
En bra och radikal förändring är att uppskatta, som en raket genom fönstret. Ett jobb vore kärt och som en logisk följd även: pengar.

Jag och ganska många andra ungdomar i Sverige.

Utan alternativ

2009-05-22T20:58:00.004+02:00

Undrar hur långt ner man ska behöva sjunka egentligen? Sjunka för att få ett jobb, särskilt ett jag verkligen vill ha. Nyligen sänkte jag mig ytterligare en nivå och lagom till det att jag börjar bygga upp förväntningar slets mattan bort under mina fötter.

Undrar om detta är ett tecken på att man är för dålig för den sortens jobb? För dålig för det jag trodde JAG sänkte mig till. Detta kan vara ett mycket dåligt vändning.

Friska tag och in vidare med huvudet i lågkonjunkturen!

...Men varför?

Det man borde gjort

2009-05-13T19:04:00.002+02:00

De flesta äldre människor jag träffar talar ofta om det dom aldrig gjorde och borde gjort. Jag kände den känslan för ett par dagar sedan.
En släkting hade gått bort, en äldre människa jag aldrig lärde känna, någon jag borde lärt känna.
Om man ser saken från den andra sidan kan man ställa sig frågan, varför jag skulle lära känna dem? Personligen tror jag ändå att det är viktigt att lära känna sina rötter, att man har kontakt med släkten. Att man har någon inom sina familjekretsar, vänner är minst lika viktiga men om möjligt ska familjen finnas där.
Men denna gång var det bara för sent. Jag försökte göra mitt för att dessa människor inte ska bli glömda, men det hade varit trevligt att tala om det för dem.

Ett bättre år

2009-05-02T19:15:00.003+02:00

Hoppas innerligt på ett bättre år än det förra. Förutom min resa till Österrike, under sommaren, finner jag lite av värde från det året.
Det förlorar även mer värde om jag tänker arbetsmässigt, nog för att jag gjorde många försök, bland annat ett flertal ansökningar till fotoskolor men slutsattsen blev ändå att man fick bära hundhuvudet.
Men skammen den som ger sig, man ska inte förkasta. Förkasta har jag gjort nog i mina fåtal dagar.

Att hålla huvudet högt

2009-04-27T22:43:00.002+02:00

"You can do it if your really want, but you must try."
Är det egentligen inte bättre att ta ut segern i förskott än att gräma sig över misslyckanden?
Det känns nästan alltid som man blåser upp misslyckandet och puffar segrarna under mattan, hur stora eller små dom än må vara.

Den ständiga kylan

2009-04-20T21:34:00.002+02:00

Jag har nog aldrig tyckt om frågor om en själv. Särskilt inte frågor om vad man gör, vad man gjort eller vad man tyr sig till. Naturligtvis ställer jag själv sådana frågor, så man får väl ta det med en nypa salt.
Men ibland känns det mera som statussymboler, trams och ego-onani än generellt intresse. I grundskolan hade jag en vän som ständigt tjatade på mig om att jag måste skaffa mig ett favoritband som jag skulle ha som svar när någon frågade. Detta för att jag skulle framstå som bättre, samt att personen i fråga inte skulle bli skrämd.
Vem minns inte gymnasiets motsvarighet: "Vad hände i helgen då?" eller: "Vad hände i helgen då?". Den sistnämnda kunde man till och med höra på en tisdag, ja jävlar.
Fast mesta av allt beror det nog på att skallen blir tom när jag får sådana frågor och man blir nervös..

Den andra skogen

2009-04-15T15:09:00.003+02:00

Tror nog att jag har en bekant som blivigt arbetslös i nästan alla bekantskapskretsar nu. Lågkonjunkturen börjar nästan bli på modet, den nämns i radioreklam, är med i reklambanners på stan, den är kort sagt svår att missa.
Enda sen jag var liten har jag haft svårt att engagera mig i dylika problem, jag har nästan alltid föredragit att ha huvudet någon annanstans.
Nog för att jag har skärpt mig (till viss del) med verklighetsuppfattningen och allmänbildningen men jag känner ändå en viss dragning till det simpla, eller snarare det mera annorlunda och spännande. Mer spännande än lågkonjunktur.
Att skapa en egen värld med foto är magiskt. Att ingen kan med lätthet peka ut platsen eller vad jag vill förmedla. Det är min plats, den andra skogen.

Nippon - Stockholm

2009-03-31T00:02:00.000+02:00

Dom säger att man lär så länge man lever och att det inte är målet utan resan. Jag måste dock uttrycka att resan är svår när målet är oklart eller ens i sikte.
Ofta undrar jag saker som: "Är det värt det?", "Slösar jag min tid?" och många därtill.

Insikt

2009-03-21T00:54:00.001+01:00

Hur får man insikt i andra människor? Hur förstår man andra människor eller i alla fall bygger upp ett universalskydd? Om man ska ha ett sådant hårt skal måste man nog känns sig själv mycket väl. Så pass väl att man stör andra, så pass att man är egocentrisk och berättar för alla om vilken god människa man är.
Kanske ska man inte ens försöka förstå. Vända dövörat till och blicken inåt. Har alltid haft svårt för det. Man ser ju inget då.

Svavelbollens återkomst

2009-03-19T21:34:00.000+01:00

Tror inte jag tänkt på det tidigare, men nu när solen åter anser oss värdiga, slår det mig hur viktig den är för gemene man. Min bror brukar ofta klaga på hur dåligt med ljus vi får var dag under den här delen av året och jag håller fullt med honom.
Jag behöver solljus för att kunna gå in i mörkret och skapa något, ironiskt nog. Jag och alla andra.
Fotografer höll till i mörkrummet under den kalla trista delen av året när sådana platser var aktiva. Så vad är majoritetens gömställe dessa dagar? Framför skärmen är min gissning, med tårar i ögonen..

Gråa dagar

2009-03-16T18:03:00.000+01:00

Aldrig tyckt om gråväder, man önskar alltid efter något bättre. Vissa sorters väder påminner mig alltid om situationer i livet, som ett album i bokhyllan.

Underligt egentligen vad som skattas som bra eller dåligt, värdelöst eller mästerverk. Ibland undrar jag om konst och verk rent generellt värderas efter personen snarare än produkten.
Måhända är jag endast avundsjuk.

2009-03-16T17:48:00.000+01:00

Något feminister har är spirit, vandrandes med dem likt nån slags stalker med ett intresse, slog det mig.

Ropen skallade genom gatorna och tjejerna skrek sig hesa, oavsett vad som sades var jag imponerad, det är sällan jag ser sånt engagemang i vårt kalla land.

Undrar om det var såhär på 70-talet, full rulle, folk som verkligen brydde sig?