Ambition är ett kraftfullt och
underligt ting. Till viss del är det besläktat med drömmar men med
en förankring i förverkligande och aktion.
Ungefär som takt har vissa ambitioner
och visioner medans andra förefaller sakna dem totalt. En ledande
kraft som driver oss framåt och håller oss levande. Den pushar oss
till att ta göra det där lilla extra för att just förverkliga den
där uforiska drömmen.
På samma sätt känner jag
prestigeångest, rädslan för att misslyckas. Måhända värst av
allt vore att sluta som en medelmåtta och sakta tyna bort i en
känsla av meningslöshet.
Ambitioner slår högre än regelrätta
kunskaper i mina ögon. Exempelvis att kunna teckna avsevärt
bra,(vilket inte alls är fel) men utan drivet, mognaden och
framförallt ambitionerna är det svårt att komma någonstans.
Faktum är att just känslan av
menlöshet utan respons eller syfte hade rotade sig allt för bra i
mitt sinne för bara några år sedan. Det är faktiskt först nu på
sista tiden som jag insett att det verkligen aldrig är fel att vara
ambitiös och alltid göra sitt bästa, hur fruktlöst det än må
verka.
Feedback, skulle man kunna kalla det,
att få höra vad man är i andras ögon. Deras syn på det man gör
och de styrkor som man inte kan se på egen hand. Då får man se
delmål och kanske till och med helheten.
Med nya erfarenheter i bagagdet tänker
jag fortsätta vara ambitös och se framåt, dock lär jag nog aldrig
komma över känslan att bli tagen för givet.