Akademiska utbildningar med dess
obligatoriska kurlitteratur, tentamen och betygstämpel var allt jag
kunde för lite mer än ett år sedan. Det var den enda anledning
till att jag flyttade hit, dess struktur och den känsla av gråartad
seriositet och till viss del trygghet som följer.
Inget av detta var väl något jag
egentligen strävade efter eller såg fram emot, men det var det enda
sätt att lära, det enda sätt som jag kände till.
Föreställ er min känsla när jag
anländer till detta kampus långt bort, kritisk och abstinent som
jag är, och finner att stora delar av den klassiska akademiska
utbildningen inte är att vänta här.
En allt för lång tid grubblade jag
över hur detta kunde fungera, en skola utan tentamen, där
studielitteratur är i det närmaste valfritt? Inte heller kan man få
mer än godkänt på uppgifterna, var har jag hamnat? På en plats
där det finns betyligt fler och spännande sätt att lära, är
svaret.
Jag har studerat på högskola
tidigare, på Stockholms Universitet med alla tidigare nämnda
komponenter inkluderade. Icke inkluderat var det tryck och hopp en
riktigt bra föreläsare kan ge studenterna.
I mina ögon bygger skolans koncept på
passionerade och engagerade föreläsare som skapar egna personliga
forum. I nästan två år nu har jag sett mina klasskamrater
bokstavligt spränga gränser och slita som djur för föreläsare
som kan sin sak och gör rätt. Jag har även sett dem tvivla, ha
ångest och ibland strunta blankt i uppgifter för de som misslyckats
med sitt uppdrag.
Det sämsta man kan göra är att
ställa sig inför min klass och tro att man kan uppnå resultat
genom att snabbt presentera sig och sen bränna igång en powerpoint
inom ämnet. Nej, på denna nivå är förtroende allt. Tilliten till
att personens kunskaper överskrider våra, att dom menar allvar och
att vi kan (med deras hjälp) bli som dom.
”Detta kan jag, lyssna på mig, hör
mig och ni kan förverkliga era visioner.” Svårare än så är det
inte, men om något av dessa element saknas så finns det stor risk
att hela det koncept som min skola bygger på förfaller. En
föreläsare kan skapa hopp inför nästa projekt och dra upp
moralen, eller i motsats skapa hålögda stackars studenter som
undrar vad dom har där att göra.
Sammanfattningsvis skulle jag aldrig
byta dessa erfsrenheter för någon slags streben-akademi i världen.
Det finns alltid ett bättre sätt.